Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Världens djupaste canyon

free.png

Vikos Gorge är enligt Guiness rekordbok världens djupaste canyon. Här har vi hittat en utsiktsplats på vägen upp mot Papingo. Det var en riktigt märktig känsla att se dalgången slingra sig fram långt där nedanför oss.. Frihet!!

Efter en första fantastisk natt på Primoula gav vi oss iväg för att utforska nationalparken. Papingo blev vårt första stopp, en helt fantastiskt vacker by och även startetappen för många av de trekkingleder man kan ta för att komma upp på klippavsatsen till Vikos Gorge. Totalt skulle vandringen ta 6,5 timmar, varav den första etappen, upp till refugen där man kan övernatta, äta, gå på toaletten, vila en stund osv, skulle vara en vandring på ca 2,5 timmar. Nästa anhalt efter ytterligare en dryg timme skulle vara Draksjön (drakolimno), som sägs vara en av de vackraste platserna under vandringen.

Jag blev helt hänförd, en av de mest fantastiska vyer fann vi från en liten taverna i Papingo som låg just under klippavsatsen. Att sitta där och se den torna upp sig över byn och ana dalen bakom fick det att både pirra och slå volter i magen, i just det här sammanhanget tror jag ordet begeistrad förklarar känslan bäst och ska jag någonsin använda just det ordet som känsloförklaring ska det vara för denna klippa. Dessvärre insåg vi först när vi åkt från nationalparken att vi helt missat att fota utsikten från tavernan till min stora besvikelse.. ni får helt enkelt åka dit och se den live.

voidomatis.png

På väg upp mot Papingo körde vi förbi Voidomatisfloden, en av Europas renaste floder som är en biflod till Aoos, om inte vattnet varit så kallt hade jag tagit mig ett dopp direkt!!

Det finns tre utsiktsplatser som är måsten om du befinner dig i området, den första och den du kan skippa om du har lite tid är den som ligger närmast Papingo i byn Vikos där du ser ut över dalgången och de små poolerna som bildats längs floden. Men häftigaste är de två andra, i ungefär mitten av den ena bergssidan ligger utsiktsplatsen Oxia, dit tar du dig genom att köra mot byn Monodentri och fortsätta förbi, upp på berget. Du kör då förbi den fantastiska stenskogen. Klippformationer som sticker rakt upp i luften och som påminner om ett skogslandsskap. Här kan du absolut stanna till och ta en picknick eller gå runt och känna dig som en mytologisk varelse ett slag (det gjorde jag)! Fortsätter du ytterligare på vägen upp kommer du slutligen till utsiktsplatsen Oxia där du lämnar bilen och går ett femtiotal meter på en stig längs bergssidan tills du ser dalgången öppna sig framför dig och du står mitt över dalen med utsikt mot motsvarande sida. Magi!!

donkey2.png

I Oxia träffade vi den här nyfikne kompisen som på bilden står och beundrar utsikten.

donkey1.png

Vi delade inte bara på vårt vattenförråd utan även vår matsäck och sedan slog vi följe längst ut på klippavsatsen.

Den sista och även den utsiktsplats som det är jobbigast att ta sig till ligger vid byn Vradeto men om du har tid och ork är den ett måste – utsiktsplatsen Beloi! En ganska lång och slingrig väg som tog säkert en timme att köra upp, räknat från Ano Pedina, tog oss till parkeringen vid byn Vradeto och startplatsen för vandringen till utsiktsplatsen.

Själva byn Vradeto är ganska enkel att missa, det gjorde vi vid vårt första besök. Men om du tittar längs vägkanten precis innan du kommer fram till det sista, ensliga huset ser du en trappa. Följer du den ner så kommer du till ett litet torg med en taverna som är väl värd att stanna till på. Tavernan ryms i ett litet skjul och drivs av en familj (likt de flesta andra by-tavernor i Grekland), den här tavernan hade dock både 3 och 4 original!!

Mamman stod i köket så henne såg vi lite av men pappan i familjen, klädd i kamouflagebyxor med hängslen och kängor agerade hovmästare. Dottern serverade och tipsade om restaurangens egna rödvin som var väldigt starkt och sött och som påminde om körsbärssaft.. utblandat i hälften isvatten gick det dock ner. Maten var betydligt bättre, salladen helt fantastisk, enligt min sambo, den bästa hittills i Grekland. De fyllda tomaterna aningen smaklösa enligt mig, men tillredda enligt traditionellt recept och i ordentligt tilltagna portioner.

Bredvid oss satt ett äldre, franskt par där mannen hade förälskat sig så starkt i Grekland för ett 30-tal år sedan att han bestämt sig för att lära sig grekiska. Och det kunde han också, näst intill flytande, och pratade gärna med alla om allt och lite till! Den kamouflagebyxbärande hovmästaren och fransosen hade funnit varandra flera år tidigare då fransmännen stannat till för att fråga om vart de kunde hitta en hotellnatt varpå den kamouflagbyxade hovmästaren hade bäddat åt dem på torget och bjudit på vin och samtal hela natten. När vi nu träffade dem berättade de att de hade druckit vin och dansat hela natten, fransosen var snart på benen och slängde armen om hovmästaren för att visa de nya danssteg han lärt sig.

Vi kom snart in på samtalsämnet kvällsaktiviteter och tipsade fransoserna om vår destination för kvällen – nomadfolket ”Sarakatsanis” årliga byfest. (Mer om den i ett senare inlägg)

Då reser sig plötsligt en man vid ett annat bord längre bort och kommer fram och ger oss några kartor och häften med turistinformation (vilka vi redan fått vid turistinformationen, men det är ju ändå gesten som räknas) och frågade om vi var intresserade av hans utställning. Som hobbyfotograf tyckte han att det var viktigt att visa den rikedom som hans omgivningar hade och därför hade han samlat de bilder på djur, natur och utsiktsplatser som han fotat genom åren i en utställning i den numer stängda, kommunala skolbyggnaden. Han berättade gärna och entusiastiskt om de bilder han tagit och om vilka vilda djur som fanns i området. Pengar ville han inte ha, sa han, han gjorde utställningen för att flera byar skulle följa hans exempel. Det enda han bad om var en hälsning på svenska i gästboken. En dricksskål stod diskret på en hylla som vi passade på att släppa några småmynt i innan vi gick vidare.

Sedan gav vi oss av mot utsiktsplatsen. Själva promenaden tar ca 30 minuter i ett ganska fantastiskt bergsängslandskap innan du når fram till den lilla avsatsen där du ser hur hela Vikos Gorge dalgång öppnar sig framför dig. Härifrån ser du byn Vikos i andra änden av canyonen och utsiktsplatsen Oxia som en liten prick längs den ena bergsväggen. Du kan se örnar, falkar och vråkar segla under dig längs klippväggarna och för inte så länge sedan filmade några turister en brunbjörnmamma med sin lilla unge alldeles i närheten, här nedan kan du se filmen:

canyon.png

Vikos Canyon från utsiktsplatsen i Vradeto.

Det här landskapet och den här naturen är något alla borde uppleva, så otroligt vackert och fantastiskt och inte alls långt från vare sig hav och andra turistattraktioner. Det enda som kan kännas lite tråkigt är att det på vissa ställen är alldeles för turistigt, somliga byar har helt rustats upp och byggt till för turismen så det gamla och genuina gömts undan. Såsom den nya delen av Monodentri, till exempel, ett hemskt ställe som vår vän och hotellägare Christos uttryckte det. Men tar man sig tid att gå vilse utanför de markerade turiststigarna så hittar man snart sina smultronställen!!

Foton: Johnny Priore

Follow my blog with Bloglovin