Månadsarkiv juli 2014

Kolonialismen formade världshandeln och vårt tänkande.
Europa var centrum och kolonierna periferi.
Handeln var ensidig. Kolonierna producerade råvaror och Europa förädlade dem. Kolonierna utnyttjades. Europa utnyttjade.

Den bilden var så förhärskande att jag blev förbluffad och förvirrad när jag 21 år gammal första gången reste till Indien, gick in på ett museum och fick se romerska mynt och amforor uppgrävda ur den indiska myllan. Hur hade de hamnat där? frågade jag mig.

Svaret var att det fanns en tid före kolonialismen när Indien var världens ledande ekonomi – när Europa var periferi och Asien centrum.

Vår utrikesrapportering styrs av en mängd faktorer. Bomber och katastrofer går före långsamma förändringar. Områden där västerlänningar nyligen haft ett finger med i spelet går före områden där de inte har haft det. Länder där svenska företag har intressen går före länder där de inte har det. Länder där det är bekvämt för journalister att bo går före länder där det är obekvämt.

När det gäller Indien finns ännu ett motiv för ointresse. Landet är multireligiöst, flerspråkigt och mångkulturellt och anses svårt att förklara. Dessutom drabbar våldet oftast inte västerlänningar, bara indier. En axelryckning: jaha, nu slåss de igen,

Heter det Bombay eller Mumbai, Peking eller Beijing? Finns det över huvud taget några rätta svar? Språkvårdarna är oense. Språkrådet förordar de nya namnen, medan stora svenska medier håller fast vid de gamla etablerade.

I Bombay – staden som enligt guideboken heter Mumbai – tar jag en morgonjogg på Marine Drive, men på gatuskyltarna står det Netaji Subhash Marg. Därefter går jag till tågstationen Victoria Terminus, men ovanför entrén hänger en tavla som hälsar mig välkommen till Chhatrapati Shivaji Terminus. Jag tar ett tåg till Calcutta, men på biljetten står det att min destination är Kolkata. Väl där hoppar jag in en taxi och ber att bli körd till Chowringee Road.

När jag kommer till Indien är det som om ringsignalen i min mobiltelefon tappar orken. Jag hör den inte längre. Däremot hör jag indiernas mobiltrudelutter, som ofta är kända Bollywoodsånger och på så hög volym att det tränger igenom alla störande indiska bakgrundsljud.

Givetvis tappar inte min mobil kraft. Det är bara det att alla andra indiska vardagsljud överröstar den. Indierna har insett detta och ställt alla volymknappar på max. Det skulle inte förvåna mig om mobiler för den indiska marknaden dessutom förses med extra kraftfulla högtalare.

Jag har rest till Indien praktiskt varje år sedan tre decennier tillbaka.

Varanasi en kväll kl sju. Tid för Ganga aarti.

Indien är en attack på alla sinnen. Färgsprakande gudastatyer av papiermaché och halm som bärs genom staden medan fyrverkerier lyser upp kvällshimlen. Dansande bröllopsgäster framför en vit häst som rids av brudgummen klädd i röd turban och lång skjorta med silverbrodyr. Doften från rökelse, vedbrasor och currygrytor. Ljudet av pinglande hinduiska tempelklockor och muslimska böneutropare.

När jag första gången kom till Indien, 21 år gammal 1983, var jag först nyfiket förbryllad, därefter förfärad. Ingenting påminde om den värld jag var van vid. När jag blickade ut över parkeringen framför flygplatsen i New Delhi såg jag ett hav av bilar,