Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Res i tidsmaskin

177193470.jpg

Att resa är en tidsmaskin …

Att resa, för mig, är att uppleva en tid som flytt. När jag reser får jag en glimt av min egen barndom, hur livet levdes när mina föräldrar växte upp och ibland också av hur mormor och morfar hade det. Med välfärdsutvecklingen efter andra världskriget följde ett ökat utlandsresande. Förklaringen, brukar man säga, är att vi för första gången i historien hade lagstadgad semester och därmed både tid och pengar över till annat än ren överlevnad.

Men jag tror inte det att är hela
förklaringen. Jag tror att det finns ett samband mellan den snabba moderniseringen och det ökande utlandsresandet.

När röda träkåkar revs och
ersattes med kolosser i grå betong, när ljudliga och väldoftande saluhallar med över-disk-försäljning ersattes av snabbköp och när slingrande grusvägar rätades ut och asfalterades – ja då skapades ett stort hål inuti i mig, i dig, i oss.

Stormarknadernas beslut att
införa fler och fler automatkassor så att jag inte ens har en expedit att säga ett kort ”hej” till, känns inte bara som en effektivisering av livsmedelsbranschen, utan ökar också på tomheten inuti mig. En tomhet som jag försöker fylla med resor för att få en glimt av hembygden som den såg ut innan allt blev modernt, blankt, folktomt, kliniskt rent och automatiskt.

Mina första resor bortom de nordiska grannländerna gick till Italien och Spanien, som ännu på sextiotalet var u-länder. Jag älskade besöken i bergsbyarna där jag fick rida på åsna och titta på gummor med hucklen som satt i gathörnen och virkade.
När moderniseringsvågen svepte bort hucklena flydde jag österut till Grekland, som ända in på nittiotalet var ljuvligt gammeldags med brunmurriga heltäckningsmattor i hotellkorridorerna, kaféväggar lackade med högblank beige färg och mat som kom från åkern och stallet bredvid och inte i en kartong från en livsmedelsfabrik.

179575208.jpg

… som tar dig till en plats bortom horisonten och en tid bakom gårdagen. Foto: Thinkstock

Men sakta men säkert moderniserades även östra Medelhavet och började kännas ockuperat av samtiden. På färjan som oförväget styrde ut på Egeiska havet såg jag inte längre gubbar med keps som fingrade på sina radband, utan unga greker som knappade på sina mobiltelefoner och drack caffe late ur pappmuggar.
Därefter reste jag ännu längre bort för att fylla tomheten inuti mig.

Jag kan stå i timmar och titta på en indisk smed som med handpumpad bälg håller fart i glöden och bankar på järnet med en slägga; på en indonesisk bilmekaniker som med en liten hammare jämnar till intryckta bilkarosser; på en srilankesisk vagnmakare som lagar trasiga trähjul till hästarnas kärror.

Och jag njuter av att stå öga mot öga med en livs levande människa och kommunicera med ord och gester – och slippa konfrontera en maskin och ett digitalt system och sätta pekfingret mot en knappsats eller en touchscreen.

Jag älskar att bo i homestay i Asien. Att sitta på en pall i köket tillsammans med tjocka släkten, grannarna och hönsen och prata och dricka te och låta mig trugas – och uppfyllas av känslan av att det måste ha varit så här man umgicks innan alla låste in sig i kärnfamiljer där de sociala behoven tillfredsställs av platt-tv-apparater, datorer och smartphones.

Där och då, medan jag hör en ko
som råmar på bakgården, uppfylls jag av en känsla av att tiden står still, att allt hänger samman – och att tomheten inuti mig krymper.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen i tävlingen om Sveriges bästa Asienblogg, där jag gått till final. Här går du in och röstar!

Läs min dokumentärroman om kärleken som fick en indier att göra en 800 mil lång cykelresa mellan New Delhi-Borås. Nu finns den som pocket, beställ den på Bokus!