Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Terapi på tåg

Dansandeman.jpg

Människorna betedde sig så konstigt … Foto: Per J Andersson

När jag reste till Indien för första gången 1983 reste jag till en annan värld. En värld som saknade det mesta av sådant som gör att man känner igen sig. En värld som därför var skrämmande.
Redan utanför ankomstterminalen fylldes mina näsborrar av en doftblandning av rök från brinnande ved, skit, stillastående avloppsvatten, rökelse, tageteskransar och besynnerliga kryddblandningar. Fast då kunde jag inte sätta ord på doftens beståndsdelar. Jag tyckte bara att det luktade besynnerligt.

När jag på skakiga ben klev ut från hotellet och rakt in i Indiens vimmel den allra första dagen såg jag att människor tittade på mig med oförställd förundran. De gjorde inget för att dölja sina utryck, och jag tyckte att jag i deras ansikten kunde läsa vad de kände när de såg på mig (förvåning, nyfikenhet …).

Jag såg män med putande kinder som frenetiskt tuggade. Då och då spottade de kaskader av röd saliv. Blod, tänkte jag, innan jag läste i en guidebok att det var saften från betelblad som färgade saliven. Jag såg kiosker som sålde läskedrycker, schampopåsar och cigaretter av märken som jag aldrig hört talas om. Jag satt på träbänkar vid små eldstäder av sammanfogade tegelstenar där man hällde sött te med mjölk ur buckliga aluminiumkittlar ner i röda, obrända lerkoppar.

Jag såg bulliga Ankeborgsbilar med femtiotalsdesign; fullastade kärror som drogs av bufflar med horn målade i pastellfärger; bussar som rullade på blankslitna ballongdäck, hade galler för fönstren, klasar av människor hängande ut genom de öppna dörrarna och strutar av svart dieselrök ur avgasrören. Överallt konstruktioner på gränsen till sammanbrott: rosslande, rasslande, dunkande, skramlande plåtmonster som verkade hållas samman av en enda livsviktig skruv. Jag tänkte: om denna enda skruv lossnade skulle Indiens vägar fyllas av högar av rykande järnskrot och bränt gummi.

MoskeJunagadljus.jpg

… och husen såg så konstiga ut. Foto: Per J Andersson

Och jag grubblade på vad allt betydde. Tre vita streck i en panna; en mullig kvinnomage i glipan mellan sjok av sarityg; vitt bomullstyg lindat runt höften och hängande och slängande över smala mansben; fnasiga skinntorra fötter i nertrampade sandaler; gråa skägg inklämda i hårnät; orange turbaner; människor sittande på huk i evighet rökande små jordbruna strutformade cigaretter; vickande och rullande huvudrörelser som om huvudet vilade på en överrörlig kulled – rörelser som jag hade svårt att tyda om de betydde ja eller nej.

Och så religionen. Man fick ta av sig skorna och med nakna fötter mot de kalla stengolven närma sig gud. Man hörde plingande klockor, såg händer i lotushälsning och krus med brinnande eldar som sveptes i magiska s-rörelser framför snabelförsedda och mångarmade gudar, kände näsan kittla av rökelse och tung, söt blomdoft. Vad märkligt, tänkte jag.

På järnvägsstationen ringlade sig köer av män – bara män – till biljettluckorna. Bröst mot rygg, andedräkt mot nacke. Varje fotpar var en led i en jättelik tusenfoting. Där stod inte hundratals individer med varsin integritet, tycktes det mig, utan en enda kropp, en indisk kropp, som luktade konstigt och rörde sig besynnerligt.

Ibland tappade jag tålamodet och skrek åt taxichaufförer som vickade tvetydigt på huvudet, åt turistraggaren som inte ville lämna mig i fred, åt männen i köerna som inte märkte att jag stod där och kämpade för min fysiska integritet.

Jag hade kunnat resa hem och aldrig mer återvända, fortsatt att leva mitt liv i Europa och tänkt på Indien som annorlunda, skrämmande och beklagligt, näst intill omöjligt att förstå.

Men efter några veckors resande i det främmande landet började jag inse att det ju var det här jag hade hoppats på. Jag hade velat resa till något annorlunda och exotiskt – bort från den genomorganiserade världen hemma i Europa, där morgondagen redan är en anteckning i planeringskalendern. Indien var så nära livet på en annan planet man kunde komma utan att lämna jorden. Indien var fullt av hemligheter. Jag hade kommit rätt. Det var bara att ta in intrycken. Jag kunde inte begära att jag skulle förstå, men jag kunde åtminstone sluta kämpa emot. Så fick jag se vad som hände.

Kulturchocken började släppa samtidigt som jag vågade börja prata med andra än kyparna, taxichaufförerna, hotellpersonalen och tiggarna. Jag skulle genomkorsa den indiska subkontinenten på några månader och se alla platser som alla Indienresenärer vill se, vilket förmodligen inte är bästa sättet att lära känna ett land.

Länken till Indien bortanför turist-Indien fanns i själva sättet att resa: de indiska tågen.

Ryggsäcksresenärens förbannelse är att man dras till platser där man mest träffar andra resenärer. Ryggsäcksresenärens frälsning är att man inte har råd att ta sig dit med chartrade turistbussar eller flygplan, utan måste åka tåg i andra klass tillsammans med ett tvärsnitt av landets befolkning.

I kupéerna på de indiska tågen träffade jag en annan sorts människor än de jag hade kämpat med att avfärda under de första veckorna i New Delhi. Här mötte jag människor som inte ville sälja något eller lura med mig till en affär där jag skulle handla. På tågen hamnade jag i långa konversationer om livet i det främmande landet tillsammans med nyfikna engelskspråkiga medelklassindier. I timmar satt vi och pratade, bjöd varandra på jordnötter och drack hett te medan vi dunkade förbi bränd röd jord, gula vetefält, på broar över breda bruna floder. Det fanns indier som hade drömmar, värderingar och idéer som liknande mina, eller som åtminstone utrycktes på ett sätt så att jag kunde få en inblick i dem.

Det här var ju fantastiskt! Jag var i rörelse samtidigt som jag hela tiden hade någon att prata med på ett språk som jag förstod. Andra modigare resenärer började jobba som volontärer på Moder Teresas barnhem eller bosatte sig i en fattig by för att försöka göra något konkret åt situationen. Men jag förblev turist och blev alltmer beroende av dessa indiska medelklassciceroner – studenter, statstjänstemän, journalister, lärare, pensionerade militärer – som kunde guida mig förbi det pittoreska, till vardags-Indien.

Gillar du vad jag skriver får du gärna gå in och rösta på Indien-bloggen i tävlingen om Sveriges bästa Asienblogg, där jag gått till final. Här går du in och röstar!