Månadsarkiv mars 2015

Indiens mesta megastad, Bombay (Mumbai) med Chowpatty Beach i förgrunden. Foto: Thinkstock

Jordens räddning finns inte på landsbygden, utan i staden.

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna.

Café Leopold i turistkvarteren Colaba är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Mumbai (Bombay). Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har gått hit vid varje Mumbaibesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk gamla världen-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman Shantaram klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer.

Med Bombayattentaten klev Café Leopold in på världens alla tidningars förstasidor.

Vit mjäll fisk i limesyrlig kokosmjölk. Thailändskt? Inte alls, utan en paradrätt i sydindiska Kerala. Jag lagade den igår och den är … ursäkta ett slitet uttryck: gudomlig.

Byt ut pomfret, en fisk du nästan bara hittar vid Arabiska havets stränder, mot torsk, tonfisk eller nån annan vit fisk som du kan köpa här hemma. Och strunta i krånglet med att tillverka din egen kokosmjölk i en tjock och en tunn variant och använd istället helt vanlig kokosmjölk på burk. Curryblad säljs i många affärer med asiatisk mat. Det funkar utan. kokumskal är en annan knepig ingrediens.

– Jag gjorde filmen för att visa i kraften och styrkan i protesterna mot brottet. Min känsla var: äntligen har ett land vaknat, berättade Leslee Udwin efter visningen av hennes film i Stockholm på tisdagskvällen.

Igår såg jag dokumentärfilmens Indiens dotter för andra gången. Det var inte kul. Det ska inte vara kul. Det är en hemsk film. En film som handlar om så vidriga brott ska vara hemsk.

Jag såg om filmen eftersom filmens regissör Leslee Udwin var med den här gången. Efter filmen gav hon sin syn på den debatt, tumult och censur som drabbade henne och hennes verk.

Varje kväll klockan sju tas gudinnan Meenakshi ut på en åktur runt i templet, akompanjerad av dansande tempelbesökare, bankande pukor och vinande blåsinstrument. Foto: Per J Andersson

Föreställ dig att den egyptiska kulturen från faraonernas tid hade överlevt till i dag. Tänk dig att kulten vid templen i Luxor och sfinxen och pyramiderna i Giza hade pågått utan avbrott sedan tusentals år tillbaka och utövats praktiskt taget oförändrad av nya läror.

Då har du en någorlunda korrekt bild av kulten i Shri Meenakshi-Sundareshwarar-templet i Maduari. Varje dag strömmar minst 15 000 besökare till tempelkomplexet, ett av de största i Indien.

På Om Juice Corner vid klocktornet i ökenstaden Jodhpur gör man smoothie – eller lassi som är den indiska termen – på lokalt tillverkad yoghurt och palmsocker och smaksatt med saffran, kardemumma eller rosenvatten.

Jag sätter mig i en av de beige solkiga plaststolarna på gatan och nickar åt försäljaren som sitter i lotusställning på ett bord i ett hål i väggen mellan berg av apelsiner och granatäpplen.
– Saffran! En stor! beställer jag.
Glaset är immigt av kyla, lassin krämig och gräddig och på ytan flyter ett väl tilltaget knippe saffranspistiller.

Bredvid mig män med skoterhjälmar på armen och kvinnor med småbarn och kassar fyllda med grönsaker.

En ung upplaga av mig själv på ensamresa i Indien, Nepal och Sri Lanka 1983–84.

Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Gudinnnan Saraswati fortsätter spela på sin sitar först när samhället blivit mer jämlikt och rättvist …

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december 2012 har många indier förfasat sig över livet i storstaden. Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Myndigheten för energisparande leker med schablonerna i den ikoniska affischen för filmen Mother India, som handlar om den starka, kämpande indiska kvinnan.

På söndag 8 mars sänder SVT den brittiska dokumentären India’s Daughter som handlar om gruppvåldtäkten och mordet på en 23-årig student i New Delhi 16 december 2012. Filmen skulle också ha visats i Indien, men landets regering har stoppat visningen.

När jag hörde om de fruktansvärda våldtäkterna i New Delhi tänkte jag på att Indien, paradoxalt nog, egentligen är en kvinna.
Moder Indien!
1966 blev Indira Gandhi landets premiärminister.

En kväll i Bangalore stod röda, gula, blå och gröna människor runt en vårbrasa. Så tog nån ett skutt, for över elden och landade osvedd, bara lite uppvärmd, på andra sidan.

En förmiddag i Udaipur sprang jag mellan gathörnen och tog skydd bakom banyanträd och parkerade autorikschor. Faran, den jag skydde, utgjordes av krypskyttar beväpnade med vattenpistoler i plast laddade med rött vatten. Ett skott och min vita bomullsskjorta skulle … färgas fantasifullt röd, grön eller gul.

En morgon i Jodhpur blev jag färgbombad i en av de blå gränderna så att jag så ut som en statist till filmatiseringen av smurfarna.