Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

DMZ – möte mellan två diametralt olika världar och plötsligt känns kriget nära

Nej, jag har aldrig varit i Nordkorea. Det närmaste jag kommit var resan från Seoul till DMZ – den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea – två länder där ännu ingen fred slutits. Började dagen tidigt, tog tunnelbanan in till centrum för möta vår guide och våra medresenärer. Det var vi, ett par från USA som skulle adoptera ett litet barn från Sydkorea och två yngre killar. Klev på bussen och färdades längs floden som utgör en gränsen mellan de båda länderna. Guiden var fantastiskt duktig och vi fick lära oss massor som vi inte visste. Han är ung, men det vilar ett vemodets skimmer över hans ansikte. Sorgen över att Korea är ett delat land och han delger oss drömmen om att en dag ska de båda länderna ska enas. Efter ett par timmars färd till Imjingak är det dags att byta till en buss som tillåts i den demilitariserade zonen. Väntan är lång eftersom man måste vara minst 30 personer i en buss för att få resa vidare och man kan lugnt säga att det inte är någon direkt trängsel för att resa till DMZ.

Så småningom bär det av och nästa stopp görs vid de underjordiska tunnlar som grävts av nordkoreaner för att nå Seoul. Det vilar en kuslig stämning när vi befinner oss där nere i underjorden. Luften är speciell och det känns ganska skönt att komma upp igen. Vi är alla dämpade och när vi får höra om de speciella tillfällen då vissa syd- och nordkoreanska släktningar får träffa varandra så har jag svårt att hålla tillbaka tårarna.

Vidare till DMZ – där det vimlar av unga soldater, som gärna låter sig fotograferas med oss. Så är vi framme vid det ställe där man kan se över till Nordkorea. Dimman ligger som en slöja, men med hjälp av kikare kan vi skymta den gigantiska nordkoreanska flaggan i fjärran. Soldaterna med skarpladdade vapen överallt runt oss. Man får inte passera en viss linje. Det här är verklighet. Ingen krigsfilm. Omtumlade går vi till den lilla shopen där man kan köpa nordkoreanska varor. Vi tar alla vars en nordkoreansk öl, bara för att ha smakat.

När vi går tillbaka till den lilla minibussen är tystnaden total. Tror att vi alla är mer berörda än vad vi kanske trott att vi skulle bli. Tysta åker vi till nästa punkt på resan. Dorasan, järnvägsstationen, som vaktas av soldater. Modern och elegant. Tågtiderna står uppställda på en dataskärm, men det råder en spöklik stämning. Varför? Jo, för att här har aldrig passerat ett enda tåg utan detta är en dröm om att en gång ska det bli fred mellan Nord- och Sydkorea och då ska tågen kunna passera. Tanken är att man till och med ska kunna resa ända till Europa med tåg. Frågan är när vi får uppleva den dagen? Tillbaka i Seoul så har vi fått ett annat perspektiv på så mycket. Hemresan närmar sig och det här är ett land och en stad som berör och ger så mycket. Vi kommer tillbaka!

P1060776.JPG

DMZ – ja det är något som berör – mycket intressant och lärorikt!

P1060773.JPG

Väntar på att gå ner i tunnlarna – otroligt stark upplevelse!

P1060789.JPG

Blickar ut över Nordkorea – längst till höger kunde man se den gigantiska flaggan (med hjälp av kikare).

P1060795.JPG

Dorasan – tågstationen – ja jag har medvetet klipp bort soldaternas ansikten!

P1060775.JPG

Minnesmonument vid den 3:e tunneln.