En stil som till hälften är fabrik och till hälften palats.
Innan vi kliver ombord stannar vi ett tag på tågstationen, som åtminstone i världens storstäder praktiskt taget alltid är magnifik och storslagen. Stationerna för de hästdragna diligenserna, som var den kollektiva landtransport som erbjöds innan tåget gjorde entré för 188 år sedan, låg ofta innanför ringmuren och smälte nästan omärkt in stadens arkitektur av gränder och smala gator. Häststationerna tjänstgjorde ofta både som hotell för resande och postkontor och det är därför det finns så många hotell på kontinenten som fortfarande heter Zum Post och Post Hotel.
Tågstationerna däremot, de byggdes utanför den medeltida stadens murar och kvarteren runt omkring fick en industriell och proletär karaktär. Stationskvarteren i den expanderande 1800-talsstaden fick dåligt rykte. Innan tågstationerna började byggas trodde man att de skulle bli en attraktiv plats dit stadsborna skulle vallfärda. Istället blev det tvärtom. Man höll sig borta från dessa rykande och bullrande platser.
”De hotell som ligger närmast stationerna går i regel illa”, skrev August Perdonnet i Traité élémantaire des chemins de fer från 1865. Stationerna fick också en industriell karaktär, men med en fin fasad utåt. I banhallen som vänder sig bortåt och utåt, mot landsbygden, är det kraftiga järnbalkar och stora glaspartier som dominerar. Mottagningsbyggnaden, biljetthallen, alltså själva stationshuset, som vänder sig mot staden, byggdes däremot i sten och fick putsade fasader och neoklassicistiska utsmyckningar. Med andra ord: en stil som till hälften är fabrik och till hälften palats.
Snabbt och med järnvägens hjälp förlorar Europas städer sin medeltida karaktär och antar en industriell karaktär präglad av den moderna kommunikationen.
De europeiska storstädernas järnvägsstationer var 1800- och 1900-talens motsvarighet till de tidigare århundradens katedralbyggen. Kyrkorna byggdes för att imponera och manifestera tro. Stationerna byggdes som en hyllning till den knivskarpa mekanikens, snabbhetens och effektivitetens gud.
Se bara på Gare de Lyon i Paris som känns som ett slott och där man startar sin resa söderut mot Rivieran, Italien och Spanien. Den över hundra år gamla tågstationen i pampig art nouveau-stil är en fröjd för la belle èpoque-nörden med sitt klocktorn som är förvillande likt Big Ben och restaurangen Le Train Bleu med sitt palatslika guldglänsande tak i nyklassicistisk stil.
Och Milano Centrale som ger känslan av ett palats i ett världsimperium, inte olikt Hitlers och Speers vision av Welthauptstadt Germania. Och det var väl ungefär så Benito Mussolini ville att omvärlden skulle tänka sommaren 1931 när portarna öppnades till den pampiga stationen med sina 72 meter höga valv, mäktiga örnstatyer och bevingade arga stenlejon. Själv var han så förtjust att han skaffade sig ett arbetsrum mellan de antikinspirerande kolonnerna och kejserliga väggmålningarna.
Andra stationer man inte får missa är Barcelona França, dit tågen från Paris ankommer, ritad av Pedro Muguruza i art deco-stil och invigd av kung Alfonso XIII lagom till världsutställningen i Barcelona 1929.
Och så förstås Victoria Terminus i Bombay (Mumbai) som invigdes 1887 för att fira att drottning Victoria suttit 50 år på den brittiska tronen (och sedan 16 år tillbaka också var kejsarinna av Indien). Inte kunde de självständiga indiska ledarna behålla ett sådant kolonialt belastat namn på stationen, så man döpte om den. Idag heter den Chhatrapati Shivaji Maharaj Terminus. Men vilken Bombaybo du än stannar på gatan och frågar efter vägen till Victoria Terminus, eller ännu hellre VT (med engelskt uttal), så vet hon åt vilket håll hon ska peka. Stilen är ett sammelsurium och brukar beskrivas som viktoriansk, men också gotisk och barock. En och annan menar att det också finns drag av italiensk renässans. Hur som helst är den underbar att betrakta, inta och starta sitt indiska tågäventyr från.
Bästa stationsfilm
David Leans svartvita Kort möte (Brief Encounter) från 1945 som handlar om hur hemmafrun laura blir blixtförälskad i läkaren Alec som hon träffar på stationskaféet. För på en tågstation kan de mest oväntade mötena inträffa:
Bästa stationslåt
Blue Train med Jonny Cash:
Per J Andersson, Vagabond
Ps. Läs gårdagens presentation av den nystartade Tågbloggen här.