Flyget har blivit måttstocken, vare sig vi gillar det eller inte. Det finns statistiska uträkningar som visar att om tågresan tar max två timmar sopar tåget banan med flyget och tar 100 procent av resenärerna.
Ska Sverige bygga ny järnväg för snabbtåg eller inte? Därom debatteras det. En oro är att det kostar mer än det smakar. Det pratas om en investering på drygt 200 miljarder kronor för ny snabbjärnväg Stockholm–Jönköping och sedan en linje till Göteborg och en ner till Malmö för vidare resa ut på kontinenten. De som tycker att det är orimligt mycket pengar kan betänka att det fattiga 1800-tals-Sveriges satsning för drygt 150 år sedan på stambanor, alltså de järnvägar som vi i stort sett fortfarande åker tåg på, gick loss på tio gånger så mycket, det vill säga cirka 2 000 miljarder kronor i dagens penningvärde. Det är som Sveriges nuvarande BNP gånger två. Självfallet fick man låna utomlands. Som tur var lånade Sverige en del av pengarna i Tyskland och tjänade på att den tyska riksmarken i 1920-talets hyperinflation blev nästan värdelös.
Men varför ha bråttom? Jo, för att vi känner oss tvungna att vara effektiva och resa snabbt. Så ser ju vår kultur ut. Det är svårt att stå emot. Så länge det finns snabba transportmedel till rimligt pris kommer majoriteten att välja bort långsamheten, oavsett hur många förnuftiga miljöargument och filosofiska funderingar vi får höra.
Sista hoppet är att hela livet börjar gå för snabbt och att vi börjar känna oss fångna i effektivitetshjulet. Då kan långsamt resande bli ett sätt ta paus från allt. Inte långsamhet som en nostalgisk tillbakablick, utan som en framtidsvision om ett mer harmoniskt sätt att leva. Det är så slow travel-rörelsens vision ser ut. Vägen till slutdestinationen är en viktig del av resan. Nöjet med resan försvinner om du fokuserar för mycket på resans mål. Går det för snabbt missar du upplevelser.
Om vi reser bort en längre tidsperiod slipper vi att bocka av sevärdheterna som om de vore varor på en inköpslista, det beteende som präglar vår vardag. Då har vi tid att ta en sak i taget och smälta intrycken i lugn och ro. Då kan vi börja se långsamheten som den lyx den är. ”Festina lente”, det vill säga ”skynda långsamt”, lär kejsar Augustus ha sagt för att understryka att snabbheten ibland kan vara till människans nackdel.
Walter Benjamin skrev i sitt verk om Paris, Passagearbetet, postumt utgiven 1980, att det på artonhundratalet ansågs elegant att promenera med en sköldpadda i koppel. Sköldpaddan, som såg till att hålla nere tempot, blev en statussymbol, eftersom det bara var de rikaste som hade råd att strunta i tidens tvingande flöden och promenera så långsamt som djuret krävde.
Men så kan inte Europas tågbolag tänka. De konkurrerar med flyget. Flyget har blivit måttstocken, vare sig vi gillar det eller inte. Det finns statistiska uträkningar som visar att om tågresan tar max två timmar sopar tåget banan med flyget och tar 100 procent av resenärerna. Tar tågresan tre timmar kniper man 75 procent, medan 25 procent väljer flyget. Ända upp till fyra timmars restid är tåget med i matchen, men sedan blir man omsprungen. Tar tågresan fem timmar eller mer kan en och annan välja tåget, men flyget blir helt marknadsledande. Det är därför snabbtåg behövs om vi ska få folk att sluta flyga exempelvis Stockholm–Köpenhamn och Stockholm–Oslo, som för övrigt är en av världens mest frekventa flyglinjer.
Nattåg är en lite annan sak, eftersom man då kan argumentera att man spar in en hotellnatt och slipper tvingas stiga upp i svinottan för att ta sig ut till flygplatsen. Nej, istället går man och lägger sig i normal tid. Sover ut, äter frukost ombord och anländer till sin destination utvilad, ostressad och precis så avspänd som man blir av att slippa säkerhetskontroller, incheckningsautomater, svindyra flygplatssmörgåsar och blodproppsalstrande trånga flygplansfåtöljer.
Ett nattåg kan ta 12 timmar, medan flyget fixar resan på 2 timmar, och ändå kännas som det mest attraktiva alternativet. Inte minst för att man stiger av och på i stadens centrum och slipper transfer och just nämnda säkerhetskontroller. Och kanske också för tjusningen. Tänk att få sitta i restaurangvagnen, i den mån en sån finns, och läppja på ett glas rödvin och titta ut över ett landskap i persikofärgat solnedgångsljus och sedan gå och lägga sig mellan vita nymanglade lakan, allt medan man närmar sig sin destination.
Res långsamt, res med tåg, vandra, cykla, bli en bättre människa
Nu har min resefilosofiska inspirationsbok För den som reser är världen vacker kommit som pocket. Skaffa för för bara 55 spänn.
