Skakningarna har utövat en så fascinerande effekt på äldre barn att åtminstone alla pojkar någon gång i sitt liv velat bli konduktör.
Ibland kan ju resandet uppfattas extra lustfyllt. Det är som om de jämna skakningarna och framåtrörelsen skapar en förhöjd känsla av närvaro och välbefinnande. Wolfgang Schivelbusch skriver i Tågresandets historia (1984) att det är frestande att tolka den känslan psykoanalytiskt.
Och det är det fler som har. Både Sigmund Freud och Karl Abraham har påpekat sambandet mellan mekanisk skakning och sexuell upphetsning. Freud skrev: ”Skakningarna … har utövat en så fascinerande effekt på äldre barn att åtminstone alla pojkar någon gång i sitt liv velat bli konduktör … Allt som har med järnvägen att göra ägnar de märkligt stort intresse och under fantasiåldern (kort före puberteten) blir den kärnan i en utsökt sexuell symbolik. Tvånget att på detta sätt förknippa tågresandet med sexualiteten utgår uppenbarligen från lustkaraktären hos förnimmelserna av rörelse.” (Psychoanalytische Studien 2, 1971, sid 48).
Freud menar att om man förtränger denna lustkänsla kommer denna ungdomliga reslust att slå över i sin motsats, det vill säga att de som vuxna resenärer känner olust och obehag vid skakningar och vaggningar ombord på tåg:
”Under en tågresa blir de fruktansvärt uttröttade eller har benägenhet för ångestanfall under resan. Genom järnvägsångesten skyddar de sig från upprepning av den pinsamma upplevelsen”, skrev Freud i Gesammelte Werke 5 (sid 102).
Karl Abraham höll med och berättar om en av sina patienter som såg till att göra långa tågresor och hålla sig vaken under färden ”för att inte gå miste om något av resandets lust”. Abraham menade att många manliga tågresenärer också får sädesuttömning i sömnen natten efter en längre tågresa (Psychoanalytsche Studien 2, 1971, sid 48).
Abraham är inne på att neurotiker som känner ångest inför snabba rörelser eller rörelser som man själv inte kan kontrollera, som passagerare ombord på ett tåg (eller för den delen ett flygplan, vill jag tillägga) är ett uttryck för rädsla för ”en sexualitet som undflyr den egna kontrollen”. ”Deras ångest”, skrev Abraham, ”gäller faran att råka i en fortgående rörelse som inte längre lyder deras vilja. Samma patienter brukar också få ångest för att resa med alla slags fordon som de inte kan stoppa när de vill”.
Det som psykoanalytiskt kan förklaras som den egna sexualitetens självständighet upplevs av resenären som en rädsla för att tåget ska spåra ur. Rädslan för urspårning är en vanmakt över att vara instängd i en apparat som snabbt rör sig framåt utan att man på nåt vis kan påverka den. Som tåget, som sexdriften.
Resenären blir hjälplöst passiv. Kupén kan alltså lika väl vara en traumatisk plats där resenären känner sig instängd och maktlös som den kan uppleves som en plats för lustfyllda skakningar.