”I början av 1800-talet var tåget en teknisk garant för demokrati, mellanfolklig förståelse och framåtskridande”
Järnvägsresandet är för mig för närvarande mer teori och historia än faktiska resor. Sådan här flyger genom Tågbloggarens huvud just nu:
I början av 1800-talet var tåget en teknisk garant för demokrati, mellanfolklig förståelse och framåtskridande, skriver Wolfgang Schivelbusch i Järnvägsresandets historia (1984). Järnvägen förde människor närmare varandra, inte bara rumsligt, utan också socialt. I Frankrike överfördes alla drömmar som revolutionen och kejsardömet inte lyckats förverkliga omvandlades till tron på industrin och järnvägen som dess spjutspets. Järnvägen var den ”materiella makten” som var verksammare än ”den formella politiska frigörelsen” och kunde verkliga 1789 års förhoppning om jämlikhet och broderskap.
”Gemensamhetsresandet” stimulerar frihetens vanor och känsla, enligt Constantin Pecqueur: ”Järnvägarna kommer att på ett underbart sätt verka för att mer broderliga sociala förhållanden slår igenom och åstadkomma mer för jämlikheten än de överdrivna profetiorna från demokratins folktalare, och allt detta blir möjligt av att man reser tillsammans, därför att alla samhällets klasser här kommer samman, därför att de här bildar ett slags levande mosaik som hopfogar de mest skilda öden, samhällsställningar, karaktärer, uppföranden, seder och bruk, som bygger upp nationen.
De minskar alltså inte bara avståndet mellan orterna utan på samma sätt även avståndet mellan olika människor”, skrev Pecqueur, som var starkt påverkad av Henri de Saint-Simon, men med en grundligare ekonomisk bildning än denne verkade han för en starkt religiöst färgad socialism. Han ansåg moralisk förnyelse som en förutsättning för socialismens genomförande. Hans huvudarbete är Économie sociale des intérêts du commerce.
Jag tänker ofta likadant. Privata inrättningar kan man längta efter när trängseln i simhallen och på tunnelbanan blir för stor. Men så föreställer jag mig att jag hade obegränsade ekonomiska resurser och hade en egen bassäng att motionssimma i och en egen bil eller rent av ett eget privatjetflygplan att åka runt i. Men då inser jag så tråkigt det skulle vara, om man man mot förmodan skulle bli så svinrik att man råd. Skulle jag bli miljardär skulle jag nog bli en excentrisk sådan som fortsätter att åka tåg och bada i kommunala badhuset. För att det är socialare och roligare. Vill inte bli avskärmad från samhället och allt det runtomkring mig som ger livet mening. Vill inte missa intrycken från människor som flimrar förbi och som i vissa fall till och med kan bli oförutsedda samtalspartners.
Som socialist tyckte Pecqueur förstås att tågens klassindelning var oroväckande. Ojämlikheten kommer kanske att överleva teknikförändringen, tänker han, men inför den väldiga energi och produktivitet som ångkraften står för kommer de traditionella sociala privilegierna att hamna på defensiven så till den grad ”att det inte kommer att vara lönt att syssla med dem” (Schivelbusch, sid 64).
Passagerarna på ett tåg är alla lika, menade han. ”Det är samma tåg, samma kraft som fraktar stora och små, rika och fattiga. Därför kommer järnvägarna att allmänt verka som en outtröttlig läromästare i jämlikhet och broderskap”, skrev Pecqueur.
Att resa med tåg och förflyttas på skenor av järn och med ångkraft gjorde alla passagerare delaktiga i den industriella processen. Särskilt märktes det förstås i andra och tredje klass som i början mest liknade godsvagnar där spåren efter det industriella ursprunget var tydligt. I första klass var vagnarna praktiskt taget påmonterade hästkupéer som snarare påminde om adelns och borgerlighetens salonger.
Men illusionen om att man nu färdades i en diligens fast snabbare och effektivare gick inte alltid att upprätthålla. Man kände sig inte längre som resenärer utan som paket som fraktades. Så trots ordentligt madrasserade och välutrustade kupéer, i motsats till de lägre klassernas godsvagnsliknande kupéer, kände sig förstaklassresenärerna som delar i en industriell reseprocess. Madrasseringen kunde inte förtränga tågens industriella ursprung…
… ja, så där läser jag och tänker jag för närvarande. I slutänden blir det en hel bok. Ha tålamod, om något år eller så är den klar.