Men framförallt är det i tågkupéerna mötena sker. Oväntade möten, mordiska möten, kärleksmöten – och frigörande möten …
På tisdag ska Tågbloggaren ut på sommarens andra tågluff, denna gång till Centraleuropa och … ja, det får vi se … för det är ju det som är charmen med tågluffning: man behöver inte bestämma i förväg, utan kan göra upp färdplanen för dagen under dagens frukost. Eller rentav när man anländer till järnvägsstationen och på skärmarna ser vad det finns för avgångar, möjligheter, äventyr… Gå på känslan. Resa utan att stressas av klockan och tidtabellerna. Njuta av att vara fri och försöka vara oförvägen.
I väntan på avfärd publicerar jag en radioessä jag gjorde för en tid sedan för Obs i P1 Kultur:
***
Jag sitter i restaurangvagnen på nattåget mellan Paris och Rom och blickar ut över de franska lavendelfälten. Snart ska jag gå och lägga mig i min liggvagn och imorgon bitti när jag vaknar är vi framme i den italienska huvudstaden.
En gång tiden imponerade såna här tågresor. Tänk att få somna i Frankrike och vakna i Italien! Att äta middag i Småland och frukost i Hamburg!
Men det var då det. Idag står nattåg genom Europa för ett otidsenligt och långsamt resande. Och det finns inte kvar så många internationella nattåg. Direkttåget Stockholm–Paris är ett minne blott, liksom den mytomspunna Orientexpressen.
Sedan Europas politiker avreglerade flyget för 25 år sedan har det dyra flyget blivit billigt och det billiga tåget blivit dyrt. Då fattade nog inte våra beslutsfattare att de i ett avreglerande slag underminerade ett ekologiskt hållbart sätt att resa.
Men likväl blev det resultatet.
Om någon undrar varför så få numera tar tåget från Norden till kontinenten, så är svaret att ingen miljömedvetenhet eller tågromantik i världen kan få oss att betala fem gånger mer för en långsammare resa, som dessutom innebär flera byten, eftersom nästan alla nattåg mellan Europas huvudstäder lagts ner på grund av för få passagerare.
***
I väntan på en renässans för de europeiska långdistanstågen tröstar jag mig med skildringar i böcker och film. När järnvägen började byggas i mitten av 1800-talet revolutionerade den inte bara resandet. Dunket mot skenskarvarna och det frustande ångloket – och det faktum att det att allt gick så rysligt fort – blev snabbt del av en ny symbolvärld.
Tåget var framstegshopp och utveckling. Men också en symbol för själva livet, som i Bo Bergmans dikt Resan från 1917 där det ”dunkar dovt och visslor tjuta/i mörkret, där ett iltåg kör” och poeten frågar oroligt: ”När skall den långa tunneln sluta?/När är jag framme, konduktör?”
Men järnvägen kunde också stå för något hotfullt. William Wordsworth, som introducerade romantiken i England, frågade sig i en dikt om det inte fanns ett enda hörn av England som var fredat för järnvägens intrång.
Hotfullt kändes också tåget för besökarna på Grand Café i Paris våren 1895 när bröderna Lumière visade Tåget ankommer Ciotats station, världens första rörliga film. Det sägs att publiken reste sig för att fly i panik när ångloket på filmduken rusade emot dem.
***
Ända sedan bröderna Lumières allra första premiär har tåget spelat många filmroller. Inte minst som löftesrik mötesplats där folk från olika delar av samhället förs samman på ett slumpartat vis. Som i David Leans klassiska Kort möte från 1945, där hemmafrun Laura blir blixtförälskad i doktorn Alec på stationskaféet. Laura undrar hur hon så plötsligt kunde bli kär i en främmande man, hon som ju är lyckligt gift. Förvånat utbrister hon:
”Jag är ju en vanlig människa, jag trodde inte sånt här hände vanliga människor”.
Men innerst inne fattar hon att det är tågstationen, den nya tidens mötesplats, som är katalysatorn som skakar om det stillastående borgerliga livet.
Men framförallt är det i tågkupéerna mötena sker.
Oväntade möten, mordiska möten, kärleksmöten – och frigörande möten …
Som i den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg från 2001 som handlar om Akhila som känner sig fasthållen i traditionens grepp. Men det finns en utväg. Doften av järnvägsperrong om natten fyller Akhila ”med en känsla av flykt”.
Tågresan blir frigörelsen som hon så länge drömt om. I en av kvinnokupéerna som fortfarande finns på de indiska tågen möter hon andra kvinnliga resenärer som alla får varsitt kapitel där de berättar om sina liv.
Precis som i Geoffrey Chaucers medeltida Canteburysägner är det själva rörelsen bort från hemmet, resans frigörande anonymitet och pånyttfödelse, som gör dem talföra. Ombord på Kanyakumari-expressen låter de tåget föra dem till en horisont de inte känner till.
Läsaren fattar förstås att det inte bara handlar om en rent geografisk förflyttning.
***
Den som lämnar sin trygga hemmatillvaro och går ombord på ett tåg kan råka ut för nästan vad som helst. Det är den känslan man får när man läser Patricia Highsmiths debutroman Främlingar på ett tåg, som filmatiserades av Hitchcock. På ytan två välklädda och välsituerade män i en tjusig tågvagn, men därunder bubblar det av själslig oro. Efter några glas whisky på det krängande tåget har arkitekten Guy Haines lite för lösmynt berättat för den okände mannen om sin otrogna fru som vägrar att ge honom skilsmässa. Så frispråkig hade han aldrig kunnat vara på en stillastående plats. Det oväntade mötet får huvudpersonen att blottlägga sig, vilket leder till ett psykologiskt morddrama fyllt av mörk energi.
50 år senare ger sig brittiska Jenny Diski ut på tågresa i USA för att skriva den litterära reseskildringen Främling på tåg. Precis som i Patricia Highsmiths thriller är det en kombination av det förflutna – i det här fallet författarens problematiska barndom – och oväntade möten med tågpassagerare som skapar spänning. Jenny Diski slår fast att hon aldrig skulle ha mött de hon mött om hon rest på något annat sätt eller bott på hotell. Långdistanstågen är förutsättningen för den abrupta intimitet som uppstår. Här finns också förklaringen till att huvudpersonen i Patricia Highsmiths thriller lättade på hjärtat för en total främling. Eftersom resan tar så lång tid och vi är på väg åt samma håll, skriver Jenny Diski, uppstår det en vi-känsla i den slumpmässigt sammansatta gruppen av främlingar.
***
På 1930-talet fick tågresandet ett romantiskt skimmer över sig tack vare böcker av Graham Greene och Agatha Christie som utspelade sig i Orientexpressens förstaklasskupéer. Men samtidigt, på andra sidan Atlanten, skildrade folksångaren Woody Guthrie i romanen Hela härligheten en helt annan sorts reseromantik: de frihetstörstande luffarna som tjuvåker i skitiga godsvagnar. En reseromantik som Jack Kerouac fortsatte med i beatgenerationens kultroman På väg från 1957.
Kanske kan man säga att Guthries tågåkande, och Kerouacs romantiserande, la den populärkulturella grunden för det europeiska tågluffarkortet som introducerades 1972 och gav en ny generation medelklassungdomar möjlighet att spontant hoppa på ett tåg och leka semestervagabonder.
Men se till att du har färdbevis! Toleransen gentemot tjuvåkare har minskat. När huvudpersonen i Jon Krakauers 1990-talsroman In i vildmarken tjuvåker på kanadensiska tåg blir han brutalt misshandlad och avkastad.
Trots att bilen och flyget för länge sedan konkurrerat ut tåget både i USA och Europa lever järnvägen kvar i populärkulturens symbolvärld.
I jazzen, countryn och rocken är tåget – medvetet eller omedvetet – förebilden för musikens framåtrörelse – och samtidigt en av textförfattarnas främsta symboler för förändring, flykt och frigörelse.
I väntan på de kontinentala nattågens återkomst lyssnar jag till John Coltranes bebop-jazziga Blue Train och till Johnny Cash lockrop i countrylåten med samma namn:
There’s an engine at the station and the whistle calls my name
It’s callin’ callin’ callin’, ’Come and get aboard the train …