Kanske blir det ett tåg till Verona och ett dopp i Gardasjön, kanske till Milano? Eller så tar vi oss hela vägen till Paris på en dag – eller en natt och en förmiddag. Eller så drar vi upp till Ponte Gardena, tar anslutningsbussen upp till Volkenstein in Gröden och vandrar i Dolomiterna en dag och äter ännu en apfelstrudel.
Railjeten från österrikiska ÖBB står på spår nio på Budapest Keleti, stationen som kanske mer än någon annan bekräftar järnvägsidéhistorikern Wolfgang Schivelbusch tes om ”till hälften palats, till hälften fabrik”. I entrén kolonner, änglar och pampiga valv i marmor och sandsten (palatset), i banhallen järnbalkar, stora skruvar och muttrar och glas (fabriken).
Det är en av de första dagarna på den centraleuropeiska tågluffen med barnen, 11 och 16 år. Vi har tittat på nationalistiskt framställd ungersk historia på Nationalmuseet badat i det mosaikprydda Gellertbaden där skulpturkonsten praktiskt taget kryper ner i det 36-gradiga vattnet och ätit gulaschsoppa och ratatouille på lika anrika Callas bredvid Operan medan orkestern spelade Brahms ”Ungersk dans”, som barnen, som båda spelar piano, kände igen direkt (och efter en stund jag med nickade åt … mumlande ”den, ja”).
Men nu är det dags att ta tåget till Wien och förflytta sig, som det stod på en informationsskylt på Nationalmuseet, från ”Imperiets andra huvudstad till dess första”. Budapest var ständigt nummer två i dubbelmonarkin, Habsburgska riket, medan Wien var nummer ett.
https://www.facebook.com/tagbloggen/videos/284845145593476/?t=1
Dans och orkester på Callas bredvid Operan.
Jag njuter av att inte ha några exakta tider att passa, annat än att jag bokat ett pensionat i Wien för kvällen, så vi lär ju infinna oss där före midnatt i alla fall. Men det går tåg mellan de båda imperiehuvudstäderna en gång i timmen, och platsbiljett krävs inte. Så vi kan titta på tavlor, bada och äta i precis den takt vi vill och sedan ta ett tåg som passar oss.
Charmen med Interrail: att inte vara slav under klockan och förhandsbokningarna och inte ha ångest för att man ska ta sig ut till nån avlägsen flygplats och stå i en massa köer och ta av sig bälte och skor och packa upp dator och necessär och visa för kontrollanterna.
Railjet är österrikiska järnvägens moderna, relativt snabba tåg med flygplansliknande inredning. Inget nostalgitåg att skriva hem om. Men effektivt, tyst, mjukt, bekvämt – och denna gång i tid, på minuten. Och så finns det restaurangvagn med bordsservering. Där hamnar vi ganska snart.
Ungerska solrosfält och vita kyrktorn flimrar förbi medan vi äter apfelstrudel, dricker kaffe – och sedan, när barnen gått tillbaka till våra sittplatser för att läsa och se på film, avrundar jag med en törstsläckande iskall Gösser medan jag ser landskapet flimra förbi utanför de stora fönstren på båda sidor av restaurangvagnen, vilket gör att det känns som om man satt i en rörposttub av glas som skjuts fram genom Europa, som en Hyperloop som ännu inte fått upp maxfarten.
På perrongen i Györ står en stins. En tunn 30-årig kvinna med ett stort leende och långt rågblont hår, en för stor röd järnvägsunifromshatt och en stor spade att vinka av tåget med. Finns stinsen med spaden kvar på de svenska perrongerna? tänker jag eftersom jag inte minns när jag såg någon senast. Kanske smyger de svenska stinsarna fram, har spaden instucken under uniformsjackan och håller sig i bakgrunden. Stinsen i Györ däremot, hon står mitt på perrongen och alla tittar på henne. Hons ser stolt och viktig ut.
Innan dess har vi passerat Komárom (varför finns det en ungersk stad som nästan heter som byn Komerakom i sydindiska Kerala? Finns det lingvistiska band mellan finsk-ugriska språk och malayalam, det dravidiska språk som talas i Kerala?) Sedan följer tungvrickande ortsnamn som Mosonmagyaróvár och hebreiskt-judiskt klingande Hegyeshalom.
– Det är sista stationen i Ungern, hör jag en pappa säga till sin son där jag sitter i restaurangvagnen och blickar ut över rälsen, vindkraftverken och veteåkrarna som färgats varmgula i den nedgående solens strålar.
På minuten rullar vi in på Wien Hauptbahnhof, tar U-bahn till station Schottentor på Ringstrasse och lilla slitna (men billiga) Pensionat Schottentor bakom Votivkirche. Nu är vi i Sigmund Freud-land. Det var här han bodde, undervisade, skrev och rökte cigarr. Kaféet där han gjorde just det, rökte, medan han kanske diskuterade sina psykoanalytiska teorier med vänner ligger runt hörnet, liksom hans hem som nu är museum.
15-åringen säger att han gärna stannar en extra dag i Wien. Det är så många konstmuseer han vill se. Och gärna en klassisk konsert, tillägger han. Och kanske Schönbrunn, föreslår jag, eftersom jag missade det slottet sist jag var här. Och nöjesfältet i Pratern, tillägger jag och vänder mig till 11-åringen, som köper konstmuseerna till priset av en tur i Pariserhjulet i Pratern.
Ännu en gång njuter jag av att ingenting är förutbestämt. Efter frukosten nästa dag går jag till receptionen och säger:
– Guten morgen, vi stannar en natt till.
– Ja, okey, genau.
Och så blir det så.
Och imorgon, inte ikväll, som vi först tänkte, tar vi tåget till Venedig. Helst inte klockan tolv-mitt-på-dagen-tåget som är framme åtta på kvällen, utan nattåget som går halvtio på kvällen och kommer in på St Lucia-stationen vid Canal Grande i gryningen. Jo, vi ska försöka boka ligg- eller sovvagnsplatser. Okej, ett litet avsteg från ”Europa runt utan en enda bokad sittplats”-principen. Okej, en liten platsbokning, eftersom barnen så gärna vill åka nattåg och jag helst tillbringar natten raklång och inte sittande. Men efter det är resan åter helt oförutsägbar.
Kanske blir det ett tåg till Verona och ett dopp i Gardasjön, kanske till Milano? Eller så tar vi oss hela vägen till Paris på en dag – eller en natt och en förmiddag. Eller så drar vi upp till Ponte Gardena, tar anslutningsbussen upp till Volkenstein in Gröden och vandrar i Dolomiterna en dag och äter ännu en apfelstrudel.
Reselivet har inte känts så här fritt och ledigt på länge.