Att leva sig in i den viktorianska 1800-talsvärldens föreställningar om en framtid som både går på ånga och är datoriserad och är klädd i cylinderhatt, läderhandskar och goggles låter onekligen som en svårartad form av patologisk nostalgi i kombination med framtidsfrossa.
Vår tids snabba digitalisering, robotisering och medialisering har fått drömmarna om världen av igår att gå i spinn. En del blir nationalister, andra religiösa fundamentalister. Ytterligare andra, och då tänker jag på mig själv, nöjer sig med att resa med gamla tåg och bo på historiska hotell. Och så finns det dem som botar nostalgisjukan genom att ta ett steg tillbaka för att från den positionen blicka framåt. De som gjort leken att föreställa sig hur framtiden såg ut förr i tiden till en estetisk rebellrörelse som skriver bloggar, ger ut nättidningar, skriver skönlitteratur, bygger fantastiska maskiner och träffas ibland på fester, klubbar och mässor.
Jag tänker på steampunkfantasterna som frossar i fantasifulla framtidsvisioner av ångflygplan, kugghjulsdrivna robotar och mekaniska matematikmaskiner. En subkultur som på samma gång är dåtid och framtid, tradition och nytänkande.
Det är en så fantasieggande subkultur, tycker jag. Tänk att på samma gång tillåta sig att frossa i det förflutna, att vara futurister och drömmare. En tvetydighet som fångas fint av att genren också brukar kallas för fotogenlamps-fantasy.
Självklara litterära hjältar är den viktorianska tidens science fiction-stjärnor: Jules Verne med sina optimistiskt framåtblickande Från jorden till månen och En världsomsegling under havet och H G Wells med sina pessimistiska skildringar av tidsmaskiner och rymdkrig. Under ångpunkens huvudfåra finns sub-gengrer som steampunk erotica och över den mainstreamprodukter som Hollywoodfilmen Wild Wild West, ett actionäventyr från 1999 med ångdrivna fantasimaskiner i artonhundratalets Kalifornien. Men roligast är kanske amerikanen Alan Moores seriealbum The Leauge of Extraordinary Gentlemen från 2001 där det brittiska koloniala imperiet räddas av Kapten Nemo, Dorian Gray, Doktor Jekyl (och Mr Hyde) och Den osynlige mannen.
I steampunkens förunderliga värld uppfanns aldrig den bensindrivna förbränningsmotorn. Istället fortsatte ångmaskinerna att vara den huvudsakliga kraftkällan. Samtidigt får såväl dagens playstationspel som bärbara dator följa med tillbaka i tiden för att därefter skjutsas tillbaka in i framtiden med viktoriansk design och kraft från ånga istället för litiumbatterier. De första ingenjörerna och uppfinnarna och deras mekanik hålls högt och i centrum står själva prylarna, artefakterna, materian – och den taktila erfarenheten av handen som möter materialet i form av läder, trä, mässing, vax, glas, canvas och annat som var vanligt i industrialismens barndom. Med hjälp av beprövade material, som vi gärna upplever som äkta och genuina, skapar man allt från ångdriven high tech-mekanik till automatiserade urverk.
Punkigheten märks framförallt i den antikonsumistiska och rebelliska inställningen till samhället och grundidén att det är bättre att själva skapa sina prylar än att köpa dem. Politiskt liknar ångpunkarna sina föregångare punkrockarna på så sätt att man också gärna drömmer om en anarkistisk gränsfri värld i Pjotr Kropotkins anda utan nationer och kapitalism.
Även om ångpunkarna hittar sin estetiska inspiration i Charles Dickens England med sina monstruösa klassklyftor, hyllar man samtidigt jämlikhet för alla och jämställdhet mellan könen. En präktig paradox. En sorts idéernas anakronism. Precis som playstationspelen som drivs med ångkraft.
På sin populära blogg Steampunk Workshop beskriver alteregot Jake von Slatt från Boston sig själv som ”a maker, tinkerer, fabricator and all around techno dilettante”. Han skriver att han helst inte vill ge ångpunken en ”rigid definition”, men att det på något sätt handlar om ”en korsning mellan teknologi och romantik”.
Framförallt vill steampunkanhängare som Jake von Slatt förstå hur prylarna fungerar.
– För mig är steampunk den personliga industriella revolutionen … en reaktion på alla tekniska produkter som vi omöjligt kan förstå hur de fungerar. Du kan föreställa dig olika stegen som måste vidtas för att konstruera och få en ångmaskin att arbeta med hjälp av järnmalm, kol och eld. Men knappast ett silikon-chip tillverkad av sand … Det punkiga i det hela är vägran att låta sig begränsas … Den personliga industriella revolutionen handlar om att du inte gillar de smartphones, bilar eller cyklar som du kan köpa, utan gör egna versioner som du gillar, berättar Jake på sin blogg och låter som en cool version av Oppfinnar-Jocke.
Ångpunkarnas egna byggande av fantasifulla prylar börjar ofta med ett besök på återvinningsstationen och secondhandaffären och en titt i soptunnan. Syftet är att med återvunna prylar och en tub lim skapa något unikt i ett enda exemplar, i protest till dagens värld av massproducerade produkter.
Även om stilen känns verklighetsfrämmande, murrig, dekadent och nästan burlesk finns det något både optimistiskt och praktiskt realistiskt i ångpunkutövarnas tänkande. De vill ju visa att det går att skapa en betydligt mer fantasifull och mångfacetterad modernitet än den som industrialismen åstadkommit, bara vi bojkottar alla masskopierade, utslätade och opersonliga produkter producerade i en fabrik långt bort och försett med ett globalt varumärke. Det går att tränga under globaliseringens fernissa och skapa en personligare och mänskligare värld. På så sätt är ångpunken en motreaktion också till cyberpunken med sin dystopiska framtidsbild full av konflikter mellan hackare, artificiell intelligens och megabolag.
Att leva sig in i den viktorianska 1800-talsvärldens föreställningar om en framtid som både går på ånga och är datoriserad och är klädd i cylinderhatt, läderhandskar och goggles låter onekligen som en svårartad form av patologisk nostalgi i kombination med framtidsfrossa. Kanske följdriktig, eftersom begreppet steampunk dök upp första gången 1987 och växte sig stor på nittiotalet, en tid när världen som vi känt den ända sedan andra världskriget knakade i fogarna. Murar revs, kartor ritades om, marknaden kollapsade, nya krig bröt ut, statliga monopol raserades och gamla sanningar skrotades.
Ny bok tågresandet
Jag jobbar med ny bok om tågresandets dåtid, nutid och framtid som kommer på Ordfront förlag i september. Utforskningen av ångpunken är en del i researcharbetet för den boken.