Solen sjunker på himlen och ljuset blir flackt och varmt persikofärgat. Tåget kryper upp genom dalgången i skogen från Goa mot Karnataka. Tätt intill rälsen: täta snår av grönska, svarta bergväggar och röda vallar av jord och forsande vitskummande vattenfall.
Tåg 12779 Goa Express är inte försenat. Prick klockan 15.45 glider hon in på Madgaon station i utkanten av den sömniga koloniala marknadsstaden Margao i södra Goa.
När jag anlände till stationen en halvtimme tidigare var jag vilsen. I rutan på biljetten där det brukar stå vilken tågvagn och plats man har stod det bara ”RAC 17”, vilket visar sig betyda (jag frågade första person jag såg på perrongen) att min reservation ännu inte är bekräftad. Jag ställer mig i kön till biljettförsäljningen för att få reda på vilken vagn ska gå på och står där i en kvart medan kvinnor går före från sidan, helt enligt lokal sed, kvinnor ska inte behöva trängas kropp mot kropp med män i kön. Men när jag kommer fram till luckan skakar kvinnan bakom gallret bara på huvudet och skickar mig till TTE’s Office där en uniformsklädd konduktör tar fram sin smartphone och slår in mitt namn i en app och får svar.
”Vagn B1, plats fyrtioett, Sir”, säger han.
Min kupé med åtta platser är fullbokad. Jag är sist att kliva på. Alla makar på sig, flyttar sina bagage så jag får palts med mitt. Denna gång dröjer det inte mer än ett par minuter innan isen är bruten, mycket tack vare att resenärerna är en samling indier från olika delar av landet som semestrat i Goa och nu är på väg hem igen. Stämningen är inte vardaglig, utan extraordinär och därför uppslupen och munter efter sköna dagar i en strandbungalow i en miljö som är exotisk även från de som kommer från samma land.
Bredvid mig sitter en man från Kerala som jobbar med en redaktion som sänder nyheter i webb-tv i arton indiska delstater. Han ska till New Delhi på konferens för en internationell journalistorganisation. Han räcker över sitt visitkort när han får höra att jag också är skribent.
”Du heter Nixan. Är det ett vanligt namn i Kerala?” undrar jag.
”Inte alls, det är för att jag är född på sjuttiotalet när president Richard Nixon var i ropet i media. Mina föräldrar tyckte det namnet lät så vackert. När jag blev stor läste jag på om Nixon, så nu vet jag allt om honom.”
Jag har fått intryck att indier som reser i tjänsten nuförtiden oftare tar flyget, som med lågprisflygbolag som Spicejet och Indigo pressat priserna till världens lägsta. Därför är jag lite förvånad att en professionell journalist väljer tåget på en sådan lång sträcka. Det dröjer ju ändå trettioåtta timmar innan vi är framme i Delhi.
”Tar du alltid tåget när du reser i Indien?”
”Nästan alltid. Det är så enkelt att bara gå till stationen och köpa en biljett. Och så har vi journalister en särskild presskvot. Vi får rabatt och har dessutom lättare att få plats på tåg som kan vara fullbokade i allmänna bokningskvoten.”
Familjen på sätet mittemot består av en kvinna i fyrtioårsåldern i rosa salwar kamiz med vita blombroderier, hennes man (som till skillnad från resten av familjen är tystlåten och hålelr sig i bakgrunden) och son i shorts och en grå t-tröja med texten ”Train hard, win easy” som går i nian. De kommer från Bhopal i Indiens mitt och har för första gången semestrat i Goa tillsammans med mammans syster och hennes familj. De är lyriska. Goa var så vackert. Särskilt stranden i Palolem Och så god mat. Medan vi pratar faller Nixan in i diskussionen om kyrkor, klädsel och sedvanor i Goa, som alla tycker är lite konstiga. De är ju inte härifrån. De låter, slår det mig, som en grupp svenska charterturister som var i Spanien och på hemresan sitter och vrider och vänder på de intryck som den annorlunda kulturen gjort på dem.
Solen sjunker på himlen och ljuset blir flackt och varmt persikofärgat. Tåget kryper upp genom dalgången i skogen från Goa mot Karnataka. Tätt intill rälsen: täta snår av grönska, svarta bergväggar och röda vallar av jord och forsande vitskummande vattenfall. Så kör vi ini tunnlar och över broar över djupa dalgångar täckta av tät ljusgrön djungel. Ett landskap som gör att man får lust att dra i nödbromsen och vandra ut i vildmarken och andas syrerik luft som doftar järnhaltig jord, blommor och gröna blad.
Alla indier i vår kupé pratar engelska med varandra. Inte så konstigt. Kommer hälften från Bhopal (där man pratar hindi), en från Sverige (som inte kan hindi) och en från Kerala (som heller inte behärskar hindi så värst) finns inget annat gemensamt språk. Alla pratar engelska med lätthet, välartikulerat och på en hyfsat avancerad nivå. Sonen i Bhopalfamiljen har dessutom gått i engelsk skola och har lärt sig ett nästan perfekt brittiskt uttal. Även femåringen kan några ord på engelska.
”Det här är ett bra tåg”, säger Nixan som ska till journalistkonferensen.
”Jag tar det ofta. Sist var det bara tre timmar försenat. Då är man i Delhi till niotiden på morgonen, det är perfekt.”
Den europeiska tågresenär som är nöjd med tre timmars försening finns inte. Men det här är Indien där man inte delar in tiden i kvartar, utan förhåller sig till dagen som helhet. Sex eller nio på morgonen. Spelar roll! Det är ju fortfarande morgon. En försening till eftermiddagen skulle däremot ogillas och fördömas. Och när man tänker på det är det inte så illa. Tar ett tåg trettioåtta timmar på sig enligt tidtabellen är ju tre timmars försening en avvikelse på bara några få procent.
”Det bästa med Indien är tågen. Vi har tåg i samtliga tjugonio delstater”, säger Nixan, men rättar sig själv när han kommer på att flera delstater i bergiga nordvästra delen av landet saknar räls.
I Belgaum, dit vi kommer kvart över åtta på kvällen, är vi en halvtimme försenade. Det har skolkillen mittemot mig koll på sedan han tittat i mobilappen Ixigo som med GPS-teknik berättar hur tåget förhåller sig i realtid till tidtabellen. Ingen ser ledsen ut. En halvtimme känns normalt (men nästa morgon har vi kört ikapp och anländer på minuten till stationerna.)
Sedan blir det fest. Den femåriga flickan i Bhopalfamiljen fyller år idag. Hennes mamma och kusin blåser upp ballonger och förvandlar vår kupé till ett barnkalas. De sätter på energisk och glädjefylld bangramusik från Punjab på mobilen och födelsedagsbarnet dansar tillsammans med två andra barn som anslutit från kupéerna bredvid. Mamman dansar också. Vi andra klappar händer. Sedan sjunger vi happy birthday. Festligare än så här kan knappast en tågresa bli.
När tåget stannar i Londa Junction går Nixan av och handlar mat på perrongen. Han kommer tillbaka händerna fulla med papptallrikar med medu wada, friterade salta pösiga munkar, wada pau, potatisbulle med jäst vetebröd och idli, alltså ångade jästa rismjölsplättar.
”Varsågod”, säger han och ställer ner de på fönsterbordet framför mig.
Nixans telefon ringer hela tiden. Han svarar ibland på malayalam, hans modersmål, ibland på engelska.
”Ja, jag är på väg till Delhi. Konferensen börjar i morgon … ja, och sedan ska jag åka till Sikkim … just det, och nästa vecka blir det Tiblisi … hur jag har råd? Vi är inbjudna av indiska ambassaden för att prata om demokrati och folklig webbjournalistik”, överhör jag honom säga i telefon till ett tiotal personer som ringer.
Lite senare beställer vi båda te. Jag vill veta lite mer om honom och passar på att ställa lite frågor medan vi sörplar i oss det varma teet.
”Är du gift?”
”Ja, och vi har två döttrar.”
”Vad gör din fru?”
”Hon är läkare och undervisar på en läkarhögskola i Australien.”
”Då ses ni inte ofta!”
”Var sjätte månad kommer hon till Kerala eller så åker jag till Australien, men nu ska jag till Tiblisi och hinner inte. Vi får ses om ett år.”
”Barnen då?”
”De bor med mormor och morfar … i Kerala.”
Sedan blir jag bjuden på banankaka av födelsedagsbarnet och chilikryddade nötter av hennes äldre kusin. När middagen som jag beställde klockan sex anländer ångande varm i folielådor från tågets pantry car är jag redan mätt. En plastbricka med fyra folielådor med ris, alu gobi, alltså potatis och blomkål, panir, färskost och sambar, grönsakssås, och dessutom ett foliepaket två rullade chapatis, alltså stekpannebröd. Jag blir hungrig igen.
”Men jag äter aldrig maten som serveras av Indian Railways ombord. De sparar gårdagens ris och tillbehör i kylskåpet och värmer upp det igen. Sådan mat kan man inte äta. Istället går jag ut på perrongen och köper maten därifrån. Den är alltid nyfriterad och nystekt, och aldrig bara uppvärmd från igår”, säger Nixan och ger uttryck för ett ganska vanligt indiskt förhållningssätt: noggrannheten och finkänsligheten kring maten och hur den tillagas.
Många indier misstror mat lagade av folk som de inte känner, vilket delvis, men inte enbart, tror jag, hänger samman med kasttänkandet. Man får ofta höra resonemang som ”restaurangen kan se fin ut, men vem vet hur det ser ut i köket. Och hur rena de som lagar den är och hur många miljoner bakterier sprider inte deras skitiga händer?” Det kan vara en naturvetenskaplig omskrivning av braminer som inte vill äta något som lågkastiga, daliter, tilllagat. Men kan förstås också vara ren försiktighet och rädsla för att åka på något som sätter magen i olag.
Bhopalfamiljen, som dock inte är braminer, köper heller inte järnvägskökets mat. De har med sig citronris med grönsaker, kryddiga såser i plastpåsar och vatten i en femliters plasttermos. Det enda de köper ombord av försäljarna i gången är portionsförpackad naturell yoghurt som de sockrar och äter till efterrätt.
När solen går upp efter den första natten på tåget framträder ett landskap med intensivt gröna fält med ris, senap, hirs och majs, breda floder med krusad vattenyta och stora blanka sjöar, torra hedar med träd utan blad, traktorer, motorcyklar, färgsprakande hinduiska tempel, gråsvarta vattenbufflar med vita hägrar på ryggen, kvinnor i röda och gröna sarier som diskar silverglänsande kokkärl i en bäck, slumskjul byggda av torkat gräs och presenningar och barn som sitter på huk på banvallen och bajsar, fält täckta av raka rader av solpaneler, högspänningsledningar, orange lastbilar fullastade med halm, oxar som drar gistna träkärror, röda bussar som det strömmar skolflickor ur i uniform och med håret i flätor, äldre farbröder som promenerar mellan grödorna klädda i vita pyjamaskostymer och en sådan där huvudbonad som européer kallar båtmössa men i Indien är känd som Nehru cap (efter Indiens första premiärminister som ofta bar en sådan).
På så sätt blir tågresan genom Indien en snabblektion i hur landet ser ut, men också hur samhället fungerar. För på bara en timme ser jag gammalt och nytt, torka och grönska, hopp och förtvivlan, välmående bönder och fattiga diversearbetare, barn som går i skolan och har vackra framtidsdrömmar och barn som inte går i skolan och får göra sina behov med morgontåget med över tusen passagerare som åskådare.
Inne på tåget råder fungerande kaos, som den amerikanska Indienambassadören och nationalekonomen John Kenneth Galbraith en gång uttryckte det. Fast kaos är bara vad en västerlänning som är ovan med indisk organisation skulle kalla det. För en europé, eller amerikan, van med vida integritetszoner och rejält med svängrum, känns liggvagnen med plats för åttiofyra passagerare trång, fullproppad och för en del känsliga själar kanske till och med snudd på klaustrofobisk. Men jag vänjer mig förvånansvärt fort och börjar betrakta de små avstånden mellan människorna ombord som ett normaltillstånd, som om det inte kunde vara på något annat sätt. Mitt i detta gytter av resenärer, försäljare och städare som är egenanställda (som vill ha backshees) och järnvägsanställda (som man enligt skyltar ombord inte får ge dricks) finns en mild mjuk vänlighet och respektfullhet som uttrycks med smidiga rörelser och artiga repliker. Man makar på sig utan knorr, slinker förbi varandra utan att stöta ihop, flyttar på saker som står i vägen för såväl människor som sopkvastar utan att sucka och stöna.
Bäddningen på kvällen sker i koncentrerad tysthet som om den vore en koreograferad dans. Inga förmaningar behövs. Det är som om alla åtta i kupén vet precis hur man på fyra minuter och fyra kvadratmeter utan att sätta armbågar i varandras magar tar fram lakanspaket, filtar och kuddar, vecklar upp allt som varit vikt och bäddar sin brits, samtidigt som man med andra handen plockar undan mat, vattenflaskor och mobiler utan att krocka med någon annan. Inte ens det faktum att vi samtidigt måste trängas med de passerande te-, kaffe- och vattenförsäljarna som tar sig fram i den sextio centimeter smala korridoren med sina plastbackar, aluminiumhinkar och ståltunnor fyllda med mat och dricka uppfattas som störande av mina medresenärer. Inte heller ifrågasätts de lekande barnen som kryssar mellan vuxenbenen i korridoren och resenärerna som ivriga och nödiga är på väg till handfaten och toaletterna i vagnsändarna.
De båda familjerna från Bhopal bäddar noggrant så att inte minsta flik av lakanen sticker ut från de smala britsarna. De bruna papperspåsarna som lakanen legat i viker de prydligt ihop och kilar in mellan sina resväskor och väggen. När allt är klart ligger alla åtta på sina prydligt bäddade britsar. Jag förväntar mig ridå och applåder. Men allt jag hör är dunkandet och mullrandet från skenorna när Goa Express masar sig norrut genom Indiens hjärta.
På eftermiddagen dag två, efter ett dygns resande i samma kupé känner jag mig lite rastlös, men ändå inte uttråkad. Och inte till närmelsevis så stel i kroppen och frustrerad som jag skulle känna mig om jag suttit nedklämd i ett säte i en bil, på en buss eller i ett flygplan motsvarande tid. Tåget påminner på så sätt mer om skeppet. Jag kan ju då och då ta mig en promenad till de andra öppna kupéerna och säga hej, till toaletten, till handfaten i vestibulen, till andra vagnar. Och jag kan växla mellan sitt och ryggläge. Bara en sådan sak.
Klockan åtta på morgonen går de flesta av oss upp i vår kupé och vi fäller upp mittenslafarna och återskapar sofforna. Men när jag börjar kippa med ögonlocken efter lunchen föreslår en av mina medresenärer att vi fäller upp igen så att jag kan lägga mig raklång och vila. Den femåriga flickan, som nyss hoppade mellan britsarna för att få springet ur benen, har redan lagt sig och somnat i mittenslafen mittemot, liksom hennes mamma och tonårskusin som lagt sig längst upp.
Så lyxigt att få ligga raklång ombord på ett kollektivt färdmedel, tänker jag och plockar fram min bok, läser ett par sidor och somnar sedan. Ett par timmar senare fäller vi upp och får återigen två soffor.
Att åka tåg i Indien kan bli väldigt familjärt. Efter ett dygn med familjen från Bhopal känns det som om jag hängt lika länge i deras vardagsrum. För de gör ju saker som jag föreställer mig att de gör också där. Läser läxorna med lillflickan, skär upp frukt, äter mat, dricker kaffe, läser, pratar, surfar på mobilerna, läser dagstidningen, sover middag.
Och jag är hembjuden för att få en inblick i deras vardagsliv.
Stora delar av dag två på tåget tillbringar jag och mina medresenärer med att läsa, äta och sova. Eller rättare sagt: jag läser en bok, medan mina indiska vänner kollar i sina mobiler. Men fram mot eftermiddagen har alla kvicknat till ur reselättjan och diskussionen börjar. Först pratar vi indisk politik. Keralajournalisten och mammorna i de båda Bhopalfamiljerna, som jobbar med finans och administration på delstatskansliet, tar täten i samtalet, medan deras män håller sig i bakgrunden och bara då och då kommer med försiktiga inpass. Samtalet handlar om kampen mellan Kongresspartiet som styrs av familjen Gandhi och hinduhögerpartiet BJP och det faktum att Priyanka Gandhi, Nehrus barnbarnsbarn, Indiras barnbarn och Rajiv och Sonias barn, gett sig in i politiken.
”Äntligen”, säger Nixan. ”Hon är smart, kompetent. Det blir ett lyft för Kongresspartiet.”
De jämför förmåner för statligt anställda i de olika delstaterna. I Kerala, som styrs av en vänsterfront ledd av Communist Party of India (Marxist), får man en fri semestertågresa om året vart man vill i Indien. I Madhya Pradesh, som numera styrs av Kongresspartiet efter mer än ett decennium med BJP, får man inte det. Så jämför de löner, arbetsvillkor och andra förmåner. Det är ett ämne som räcker gott och väl en timme. Men sedan glider samtalet in på mat.
”Vad har ni för specialiteter i Bhopal?” undrar Nixan och får ett uttömmande svar.
Nixan fortsätter med att prata om sina favoriträtter från hans älskade Kerala: fish molee, malabar parotta, puttu, appam och beef curry … Nixan älskar biff.
”Men inte från ko, utan från buffel väl?” undrar jag.
”Ja buffelbiff.”
Halv åtta på kvällen dag två är vi framme i Bhopal och tar adjö av våra vänner därifrån. De säger att det var den trevligaste tågresan de gjort på länge och tränger sig ut med bagaget. Jag och Nixan följer efter ut på perrongen – tåget ska stanna tio minuter här – och köper chapati och curry och frasiga smördegspiroger med potatis och ärtor och ljumma gulab jamon i sockerlag till efterrätt, som en värdig avslutning på en lång tågresa. Nu är det bara tio timmar kvar till Nizamuddinstationen i New Delhi. Det känns som om vi nästan är framme.
Jag somnar och vaknar i gryningen dag tre ombord av att vi rullar in på slutstationen. Jag tittar på klockan. 6.23. Tre minuter efter tidtabell. Det får ändå räknas som godkänt på en resa som tagit trettioåtta och en halv timme. Jag säger adjö till Nixan. Vi har redan utbytt telefonnummer.
”Vi hörs på Whats App!”, säger han innan han försvinner ut i folkvimlet på perrongen i en strid ström av resenärer och bärare i röda skjortor med bagage i händerna, under armen och på huvudet.
”Goa Express from Vasco da Gama has just arrived on time at platform numer three”, mässar högtalarutropen.