Jag föreställer mig gärna svunna tider som vackrare, genuinare, mindre ytliga och mindre stressiga. Vilket de förstås inte var. Nej, det handlar nog snarare om människans universella egenhet att idealisera det förflutna.
Historikern Dick Harrison har beskrivit hur vi sedan civilisationens gryning haft föreställningar om ”den gamla goda tiden”. Uppfattningen att det var bättre förr är uråldrig och går att hitta i alla civilisationer från de allra äldsta skriftliga källorna överhuvudtaget i Mesopotamien och framåt.
I det antika grekiska tänkandet delade man in det förflutna i olika åldrar. Längst bak i tiden rådde guldåldern, då det var jättebra och gudarna spankulerade omkring, och sedan kom silveråldern som var sämre men fortfarande bra. Långt, långt senare kom man till den antika grekiska samtidens erbarmliga och förfärliga tidsålder som de greker som skrev ner allt det här själva hade oturen att leva i. Grekerna var inte unika. Dick Harrison berättade också om Första Mosebokens skildring om hur bra vi hade det när det bara fanns två människor och de levde i Edens lustgård.
Under svensk senmedeltid blev ”det var bättre förr”-uppfattningen till och med revolutionär och en potential för samhällsförändring. För att legitimera bondeuppror och protester mot skatteväsendet och stygga fogdar brukade man säga att ”nuförtiden är alla korrumperade”, medan det ”förr i tiden var mycket bättre, för då hade vi inte orättvisa skatter och förtryck”. När Engelbrekt 1431 utsågs till talesperson för bönderna i Bergslagen för att få fogden i Västerås avsatt pratade man längtansfullt om Sankt Eriks tid, och syftade på kung Erik den Helige som regerat Sverige trehundra år tidigare. I England sjöng man Robin Hood-ballader om sin samtids onda fogdar, sheriffer och abbotar och om att allt var bättre förr då kungen ännu styrde.
Romantiseringen av det förflutna finns både i den lärda och den folkliga kulturen. När Dick Harrison åkte runt och föreläste om sin biografi om Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946–1969 (Jag har ingen vilja till makt), fick han ofta frågan om det ändå inte var bättre då. Det hjälpte inte att han började rabbla statistik om reallöneökningar och minskad brottslighet, folk ville ändå tro att det var bättre förr. Det ligger helt enkelt i vår natur att blicka bakåt och ha ett gyllene idealskimmer framför ögonen. I Sverige, säger Harrison, romantiserar vi folkhemstiden, innan socialdemokratin korrumperades av maktens sötma, men tittar man på levnadsvillkoren för svenskarna på den tiden – boendestandarden, medellivslängden, klassklyftorna och folkhälsan – då inser man att det var precis tvärtom.
Vad svenskarna däremot hade på Tage Erlanders tid var optimistiska drömmar om framtiden. Men nu är det länge sedan vi trodde på idén att människor kan uppnå salighet i ett framtida idealsamhälle. Utopierna har ersatts av längtan efter det förgångna. Genom att eftersträva en återgång till ett imaginärt ”det var bättre förr” hoppas många återställa en ordning som aldrig funnits, skrev den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman i sin sista bok (Retrotopia) som kom ut strax efter hans bortgång 2017. Baumans påhittade ord står för en utopi förlagd till det förflutna, som fungerar som ett skydd mot ett svårhanterligt nu och en skrämmande framtid. Som när Donald Trump pratade om Make America great again och åter öppnade kolgruvorna. Som när Indiens premiärminister Narendra Modi ville stärka den hinduiska majoritetens position i ett försök att återgå till tiden innan muslimernas intåg för snart tusen år sedan. Som när IS drömde om att med våld återupprätta Kalifatet i hopp om att det skulle bli det nya paradiset på jorden. Som när nationalism och religion fick Ryssland, Ungern och Polen att hårdna och sluta sig mot omvärlden. Som drömmen om att resa med gamla tåg och checka in på klassiska hotell.
Så många drömmar och visioner om att vrida klockan tillbaka och återvända till ett tillstånd där vi tror oss vara trygga och säkra och omge oss med bekanta och välkända saker. Kanske handlar allt det här om att vi människor inte är funtade att hantera en global och snabbt föränderlig värld? Människan har ju på några tusen år gått från små gemenskaper till stora, från att leva i små stammar till att identifiera sig med byn och därefter staden och sedan nationen och nu också mellanstatliga gemenskaper som EU. I varje steg där vi skalat upp storleken på gruppen har det uppfunnits ett nytt sätt att definiera vilka som är ”vi” och vilka som är ”de”. Nu står vi på tröskeln att skala upp till den allra största nivån, mänskligheten, för att kunna lösa klimat- och miljöproblemen.
Men kommer ”vi sitter alla i samma båt”-tänkandet att funka? Zygmunt Bauman menade att det först måste finnas ett ”de” för att vi ska kunna skapa ett ”vi”, det måste finnas en fiende för att vi ska sluta oss samman kollektivt. Hoppet, skrev han, står därför till att det är den hotande globala klimatkatastrofen som är det nya ”de”, medan hela mänskligheten blir det nya ”vi”. De sista raderna i Baumans bok slår fast att hela vår existens står på spel, att vi har ett val och att det handlar om att vinna eller försvinna:
”Mer än vid något tidigare tillfälle står vi jordens mänskliga invånare i en antingen-eller-situation. Antingen får vi fatta varandras händer eller så får vi dela gravar med varandra.”
Det låter ödesmättat så det förslår. Men också hoppfullt. Om vi väljer rätt spår.