Dag 1 och 2: Köpenhamn–Italien
När tåget rullar in i Schweiz höjs antal intryck per minut väsentligt. Foto: Per J Andersson
Just nu är 30 Vagabondläsare ute på en rundresa med tåg till Italien. Häng med dag för dag på en resa på räls genom Tyskland och Schweiz till de fyra stora sjöarna i norra Italien.
När man arrangerar en grupprundresa med tåg är det ju ingen vits att samlas någonstans i Sverige. Vi ska ju söderut och alla som ska med har startat resan på olika ställen. Samling till Vagabonds tågresa till Italien sker därför på Huvudbangården i Köpenhamn, porten till kontinenten.
Första natten övernattar vi på Hotel Bismarck Fürst som ligger alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof, eftersom vi valde att inte åka med ÖBB:s nattåg söderut.
Vem vet, på den resa vi planerar att göra nästa höst kanske det blir nattåg till Schweiz istället. Den som läser Vagabond får se.
Dagen därpå fortsätter färden söderut. Att åka tåg kan vara helt underbart. Det kan också vara långtråkigt. Risken för det senare minimeras förstås om man har många nya vänner att prata med – och om det finns en restaurangvagn. Det finns det på såväl de schweiziska som de tyska tågen från Hamburg ner till Basel. Men vi har maximal otur. Just idag firar Tyskland återförenandet av öst och väst för 30 år sedan och kafé- och restaurangvagnen är därför till att börja med stängd.
Till slut öppnar de serveringen för att åtminstone servera öl, vin och smörgåsar. Men ingen varm mat idag. Alla andra dagar på året kan du beställa såväl frukost och varm lunch och få den serverad vid bord med vita dukar. Men alltså inte idag. Konstigt sätt att fira landets återförening. Fast de tänkte väl att personalen skulle få vara ledig och fira dem med.
Det jag gillar med de tyska och schweiziska snabbtågen är att man kan åka tåg som förr i tiden. Köp en öppen biljett och kliv på nästan vilket tåg som helst. Perfekt för tågluffare. Därför ser jag många på det tyska snabbtåget som är utan platsbiljett men hänger hela resan över en kaffe eller en öl i restaurangvagnen – eller sitter på golvet i vagnsändarna. Jag vill gärna ha en plats, reser gärna lite bekvämare (man är ju inte tonåring längre) och platsbiljetter har vi i Vagabondgruppen. Men gillar att det är tillåtet för tågluffare och alla med öppen biljett att sitta på golvet utan reservation. Samma beteende på SJ:s X2000 eller MTR:s röda snabbtåg Stockholm–Göteborg leder till att du blir avkastad på nästa station.
Weissbier i det schweiziska SBB-tågets kafévagn.
Att som tågresenär rulla in i Schweiz efter Tyskland känns på flera sätt som en kvalitetshöjning. Inte på standarden på tågen, men på utsikten. Inget fel på Tyskland, men de schweiziska brant sluttande ängarna, kuprinolbruna trähusen och bergstopparna med ett florsockertunt lager höstsnö kan på ett nästan magiskt sätt förhöja stämningen i kupéerna. Jag tror att det är något med naturens storslagenheten som ger en känsla av människans obetydlighet och väcker tankar om världen är besjälad plats.
Men ibland blir det svart. Helt svart. I södra Schweiz, strax efter Brig, far vi in i Simplontunneln. Då försvinner utsikten i några minuter. Men när den nästan två mil tunneln invigdes 1906 var man så stolt att man lät den figurera på reklamaffischer runt om i Europa för resor till Italien. Den förkortade ju resan från London, Paris och resten av västra Europa till Italien och österut med minst en timme. Orientexpressen London/Paris–Istanbul började därför ta den här vägen när tunneln invigts, och döpte till och med om till Simplon Orient Express. Under nästan hela 1900-talet – fram till 1982 – var det världens längsta järnvägstunnel. Mer om längre alptunnlar imorgon.
På andra sidan kommer vi ut i Italien. Tyvärr är det svart även här. För sklen har gått ner. Ett hett tips till nästa års Vagabondtåg är att inte åka sista biten genom de vackra alpdalarna när solen gått ner. Det här är ju en av Europas vackraste tågsträckor. Dumt att avverka den i kvällsmörker. Vi kliver av i Domodossola för att ta bussen till Grand Hotel Dino i Baveno vid strand av Lago Maggiore, den östligaste av de fyra stora italienska sjöarna. Det är ett sådant där hotell som vill att man ska känna historiens vingslag från la belle èpoque, de lyckliga fredliga åren runt förra sekelskiftet, innan första världskrigets helvete bröt ut. Enorma ljuskronor, antika kolonner och tavlor som skildrar 1700- och 1800-talens pastorala Italien. Även om mycket av inredningen är skapad långt senare men i gammal stil.
Utsikt över Baveno från Grand Hotel Dino.
Semesterbyn vid sjöstranden andas historia, luktar nostalgi, känns högborgerligt och minner om ett svunnet aristokratiskt semesterliv.
Imorgon blir det båt på Lago Maggiore och i övermorgon bergståget Centovalli tillbaka till Schweiz och den idylliska småstaden Locarno.
Fortsättning följer imorgon …