Den första augusti 1870 tog mr Train båten från San Francisco till Yokohama med målet att runda jorden på åttio dagar, ett äventyr som det skrevs om i flera amerikanska och europeiska tidningar vid den tiden.
Det var brittiska Ostindiska kompaniet som började bygga Indiens järnvägsnät. Det började som det så ofta gör med en kris. 1846 slog bomullsskörden fel i USA. Textilfabrikerna i Manchester och Glasgow började söka efter alternativa ställen att importera råvaran från. Blickarna riktades mot brittiska Indien där det odlades bomull, men det saknades effektiva transporter från fälten till hamnarna. Efterfrågan på bomull spelade en viktig roll när lord Dalhousie, den dåvarande brittiske generalguvernören i Indien, lyckades övertyga sina landsmän om att det vore en klok idé att satsa på järnvägar i sin största koloni.
Det allra första indiska passagerartåget började trafikera den nybyggda järnvägen mellan Bombay och Thane 1853. Det var ett par decennier efter premiärturen i det koloniala moderlandet men ungefär samtidigt som i flera andra europeiska länder. Därefter gick utbyggnaden i snabb takt, precis som i Europa. 1872 invigdes den första asiatiska transkontinentala tågförbindelsen som sträckte sig de nästan tvåhundra milen mellan Bombay och Calcutta. Det innebar att man kunde resa med tåg från Arabiska havet till Bengaliska viken på ett par dygn.
Den öst-västliga järnvägen gynnade den koloniala ekonomin, men den födde också drömmar om långa äventyrliga resor. Nu hade det ju blivit möjligt att korsa flera av världens kontinenter med tåg. Att Jules Verne började skriva på Jorden runt på 80 dagar hösten 1871 var ingen slump. Två år innan hade den nordamerikanska transkontinentala järnvägen invigts. Jules Verne längtade ut och hans äventyrsberättelse var ett substitut för en resa som han själv gärna skulle ha gjort om han varit mer äventyrlig.
Det som tidigare verkat fullt av oförutsedda händelser kunde nu planeras in i minsta detalj med hjälp av guideboksförfattaren George Bradshaws Monthly railway guide och Continental railway guide. Nu fanns tryckta tidtabeller som gjorde det möjligt att i teorin planera en jordenruntresa. Vilken fest för en kalenderbitare som Jules Verne! Resan som romanfigurerna Phileas Fogg och Passepartout gör höll sig bortsett från Frankrike, Italien och Japan till brittiskkontrollerade territorier som Suez, Indien och Hongkong och en nation som nyss varit brittisk (USA).
Framförallt kunde resan göras uteslutande med farkoster drivna av ångmaskinen. Med tåg och båtar London–Brindisi–Suez (det är bara i senare filmatiseringar som han åker luftballong över Alperna, i boken tar de tåget genom den nya tunneln under Mont Cenis), ångfartyg till Bombay, tåg till Calcutta, båt via Hongkong och Japan till San Francisco, tåg till New York, båt till engelska västkusten och sedan tåg sista biten till London.
Segel och dragdjur var inte att lita på. Vinden kunde mojna och hästar kunde krokna. Tidtabellstänkandet förutsatte den pålitliga ångmaskinen som inte klagade så länge den försågs med vatten och brinnande kol. Tack vare maskinerna hade man gjort sig (nästan) oberoende av naturens förutsättningar. Jules Vernes fiktiva resa var litteraturens sätt att testa om ingenjörerna och tidtabellsmakarna höll vad de lovade.
Född 1828 i franska Nantes var Jules Verne i stort jämnårig med järnvägen och barn till den industriella revolutionen. Under uppväxten läste han om britten Thomas Cook som ju 1841 arrangerat världens första charterresor med tåg. Som ung vuxen bevittnade han hur människan kartlade de sista vita fläckarna i jordens geografi och han läste om de vetenskapliga och tekniska nyheterna.
Det fanns dessutom en verklig person som förmodligen var förebild för Jules Vernes jordenruntresenär. Han hette lustigt nog George Francis Train, var amerikansk affärsman och entreprenör och hade varit med och startat de första hästdragna spårvagnarna i England och Irland och därtill byggt upp Union Pacific Railway, järnvägsnätet i västra USA.
Den första augusti 1870 tog mr Train båten från San Francisco till Yokohama med målet att runda jorden på åttio dagar, ett äventyr som det skrevs om i flera amerikanska och europeiska tidningar vid den tiden.
Han lyckades ta sig från hemstaden San Francisco via Asien till Marseille. Men i Frankrike kändes plötsligt revolutionen viktigare än resan. Våren 1871 allierade han sig med socialisterna i Pariskommunen. För det fängslades han i två veckor, men släpptes så småningom sedan regeringen i Washington ingripit.
Så tog han sig över Atlanten till New York och sedan med tåg på den splitternya järnvägen till San Francisco, resans utgångspunkt och slutmål. Men kom han fram i tid? Nej! Visserligen tog hans resor ganska precis åttio dagar, men eftersom han blev kvar två månader i Frankrike var han tillbaka i San Francisco först hundrafyrtio dagar efter sin avfärd.
Att han skulle vara förebilden för romanfiguren Phileas Fogg stärks av det faktum att George Francis Train och Jules Verne hade en gemensam vän i Alexandre Dumas, som med stor sannolikhet berättade för fransmannen om sin galne amerikanske vän och tipsade honom om tidningsartiklarna om hans äventyr.
Sommarläsning!
Det här var ett utdrag ur reportage- och essäboken, inspirations- och guideboken Ta tåget – som du kan köpa på Bokus (där den just nu är prisnedsatt med 13 proc) eller Adlibris och få hemskickad.
