I Stockholm reser i genomsnitt 1,26 passagerare i varje bil, enligt en undersökning från konsultföretaget WSP Group. Och det ser ungefär likadant ut i resten av Europa, enligt Europeiska miljöbyrån. Kan man tänka sig ett mer korkat sätt att sköta vardagstransporterna i en storstad?
Utdrag ur boken Ta tåget (Ordfront förlag) som handlar om episka tågresor i Skandinavien, Schweiz, USA, Indien, Sri Lanka och mellan Paris och Istanbul:
Hur kan det komma sig att tekniken med vagnar på hjul som dras på räls i grunden inte förändrats sedan den där allra första reguljära tågresan mellan Manchester och Liverpool för snart tvåhundra år sedan? Jo, därför att det finns en teknisk grundförutsättning som talar för att tåget var en nästan lika banbrytande uppfinning för människan som elden och hjulet.
Eftersom det har stålhjul som går på stålräls betyder det att gångmotståndet är extremt lågt. Det har jag lärt jag mig av trafikforskaren Oskar Fröidh på Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Ytan där hjul och räls möts – anläggningsytan – är mindre än ett euromynt. Även om det vilar tio ton på varje hjul så krävs det ytterst lite energi för att dra tåget framåt.
En bil på gummihjul innebär betydligt mer friktion, och går alltså trögare, eftersom däcken är mjuka för att kunna fjädra och få grepp i vägbanan.
Ett flygplan måste övervinna luftmotståndet och få fart så att det kan lyfta, stiga tiotusen meter upp och därefter hålla sig i luften. Det kräver som alla förstår mycket energi.
Färjor kan vara energieffektiva så länge de glider fram i låg fart, men så fort de ökar farten tilltar vattenmotståndet och bränsleförbrukningen, vilket leder till att snabbfärjor förbrukar mer bränsle per passagerare och kilometer och ger mer växthusgasutsläpp än de bränslesnålaste flygplanen.
Men när du åker med ett modernt tåg vilar varje vagn tryggt på åtta hjul med en kontaktyta som alltså inte är större än åtta små mynt, medan hjulen roterar med mer än tjugo varv i sekunden. Det finns idag helt enkelt inget annat sätt att transportera sig med så lite friktion och så lite energiåtgång med så mycket last i så hög fart. Det gäller även om tåget dras av diesellok eller om elektriciteten kommer från kolkraftverk. Fast störst miljövinst blir det förstås med tåg som drivs av el genererad av vattenkraft, solkraft, vindkraft eller någon annan icke-fossil kraftkälla.
När vi ändrar våra resebeteenden och väljer bort bilen och flyget behöver det byggas mer järnväg. Mycket mer. Det projektet är påbörjat. Just nu byggs nya spår över hela världen i en takt som inte har någon motsvarighet sedan den stora utbyggnaden för över hundra år sedan.
På många håll bygger man för höghastighetståg, bland annat i Storbritannien, Tyskland, Polen, Österrike, Ungern, Serbien, Indien, Thailand, Malaysia, Saudiarabien, Israel, Marocko, Nigeria och Mexiko. I USA byggs nya höghastighetsjärnvägar på Hawaii och i Florida förutom i Kalifornien.
Och sist men inte minst byggs det väldigt många nya spår kors och tvärs genom Kina och längs de gamla sidenvägarna västerut genom Centralasien. Dessutom pågår stora pendeltågssatsningar i Amsterdam, Barcelona, Paris, London, Hanoi, Hongkong, Mumbai, Ottawa, Toronto, Buenos Aires, Santiago de Chile och Sydney. Och då har jag ändå inte räknat med alla tunnelbane- och spårvagnsprojekt världen runt.
Givetvis leder alla dessa byggen av nya järnvägar till ökade koldioxidutsläpp, precis som bostads- och industribyggen, eftersom man måste producera enorma mängder stål och cement för att bygga de nya banorna. Ändå kan man med tåg på relativt kort tid räkna hem miljövinsten. Oskar Fröidh berättar att Botniabanan, den nitton mil långa järnvägen längs Norrlandskusten som blev klar 2010, efter femton år har tjänat in de utsläpp bygget orsakade och kan då räkna hem miljönyttan.
Det finns helt enkelt inte något energi- och kapacitetseffektivare sätt att på landbacken förflytta många människor och stora mängder gods.
Kollektiva transportmedel som spårvagn, tunnelbana, tåg och även buss är samtidigt svaret på de trafikinfarkter som drabbat världens storstäder. Har du försökt ta dig fram på infartsvägarna i rusningstrafik i Peking, Shanghai, Bangkok, Teheran, Los Angeles och New Delhi, eller i Stockholm, Hamburg, London och Paris, då vet du vad det handlar om.
Evighetslånga bilköer. Förhöjt blodtryck. Stresspåslag. Luft förgiftad av avgaser. Och i varje obsolet plåtlåda en eller max två passagerare. I Stockholm reser i genomsnitt 1,26 passagerare i varje bil, enligt en undersökning från konsultföretaget WSP Group. Och det ser ungefär likadant ut i resten av Europa, enligt Europeiska miljöbyrån. Kan man tänka sig ett mer korkat sätt att sköta vardagstransporterna i en storstad?
Även om vi skulle få elbilar i större utsträckning och på så sätt kraftigt minska utsläppen skulle det inte lösa någonting av problemen med trängseln. En ren elbil tar ju precis lika mycket plats som en smutsig bensinbil. Dessutom innebär alla de batterier som måste tillverkas stor miljöpåverkan.
– Visst, man får ner utsläpp vid själva bilen, säger Oskar Fröidh. Men tillverkning av elbilsbatterier leder också till stora koldioxidutsläpp. Och så ska batterierna bytas ut efter ett visst antal laddningar. Det innebär faktiskt en enorm miljöbelastning. Dessutom krävs sällsynta jordartsmetaller. Det är ändliga resurser, som det redan är brist på.
Biobränslen är inte heller oproblematiska. Att tillverka drivmedel av biomassa konkurrerar med produktionen av virke, papper och mat.
– Och om vi ska driva alla bilar och flygplan med biobränsle, då leder det till massiv skogsavverkning.
Träden skulle helt enkelt inte räcka till. Inte ens i ett skogigt land som Sverige. Fortsatt bilresande och flygande fast med biobränsle är med andra ord lika med allt större kalhyggen. Att ersätta allt fossilt bränsle i världen med biobränsle från träd är detsamma som att säga adjö till våra skogar.
Lösningen är att vi börjar resa tillsammans. Helst på räls. Visst, jämfört med bilen är det en inskränkning av friheten. Du måste skaffa biljett, du är beroende av en tidtabell, du måste samsas om utrymmet med andra människor. Men det är ett pris vi förmodligen måste betala för att bibehålla en mobil livsstil och samtidigt rädda klimatet och skogen – och ändå komma fram i tid till jobbet, middagen och hämtningen på dagis.
Sommarläsning!
Det här var ett utdrag ur reportage- och essäboken, inspirations- och guideboken Ta tåget (Ordfront förlag) – som du kan köpa bl a på Bokus (där den just nu är prisnedsatt med 13 proc).
