Jag fick ett mail. ”Hej! Jag heter Eva Dahren, har rest en del under åren”, ofta själv, började det och fortsatte:
”Sedan unga år har jag skrivit dagbok; under olika perioder, mer eller mindre utförligt. Jag har rest med olika väninnor och partners också, men har på de resorna kanske inte haft lika stort behov av att nerteckna mina upplevelser. De gånger jag rest själv har dagboken varit min trogna partner som jag delar, reflekterar och utvärderar dagens händelser tillsammans med.
Här är utdrag ur hennes dagbok från en tågresa i norra Indien. I förra veckan publicerade jag hennes skildring av en tågresa från Varkala till Coimbatore i den sydliga delstaten Kerala – läs den här. Över till Evas penna:
Agra, Uttar Pradesh, Indien:
Klockan ringde 05.45. Lite stolt att jag faktiskt kommer upp såhär tidigt (åtminstone med mina mått mätt). En ung, liten rikshakille utan körkort, körde mej till stationen. Agra ÄR väldigt skitigt! Mycket sophögar, skitvattnet som rinner i kanaler längs trottoarerna o bara står o samlar myggor o bakterier.
Agra känns slarvigt, skitigt och nonchalant på nåt vis. Väl på stationen var det 100-tals (nej, nog 3 dubbelt) med militärer blandat med alla uteliggare som nu började vakna så sakta. Alla rödklädda bär-wallahs. Jag hade plats i vagn S1 och hela den vagnen var redan full av ett sällskap med heliga människor som väl skulle nånstans, något firande kanske…
Nu gjorde alla morgontvätt-proceduren, gamla och unga skrubbade sej frenetiskt!
Hela vagnen är verkligen fylld till brädden med män, kvinnor, barn, unga och åldringar! I taket har de smyckat vagnen med banderoller i guld, rött, rosa, gult och orange. I gången går männen omkring; alldeles cerise-rosa i ansiktet och håret, och med spill från rosa tika-pulver på den vita skjortan.
Och mitt i allt detta sitter jag! På plats 27. Givetvis ensam utlänning.
Nu börjar de elda i vagnen! Hjäälp! Nej, det var visst bara en offerrökelse som sen en kvinna går omkring och välsignar passagerarna med.
Tåget har nu börjat gå ut från stationen i Agra och överallt sitter folk o morgonbajsar lite här o var längs dikena.
Pratade lite med kvinnan intill mej som tillhör sällskapet. Nästan hela tåget är då alltså fyllt med människor från Varanasi-trakten och de ska först till Jaipur och sen vidare med buss 4-5 timmar därifrån, för att sen gå nån mil i en parad. OM jag nu uppfattat det hela riktigt…
Detta är ett väldigt viktigt, heligt och festligt firande av något stort och speciellt som jag inte riktigt förstod. Holi firas ju först 29 mars i år. Men som någon sa, ”-I Indien firar man festival 8 dagar i veckan! ”
Nu delas det ut mat till alla, som en kvinna i gruppen serverar på torkade bananbladsskålar. Gäller för mej att hålla in fötterna så jag inte får mej en tali i knät! Alla äter o mumsar. De frågar mej om jag också vill ha, men, jag ligger lite lågt… Jag tittar dock med stora förundrade ögon på allt som händer omkring mej!
Efter maten går en kvinna runt med elden igen. Strax kommer en annan kvinna med tika-pulver som hon stryker i pannan på alla. Sen tuttar hon iväg risgryn i vagnen. Slutligen går en tredje kvinna runt med vatten som hon skvätter på allas huvuden plus att hon häller en skvätt i deras händer så att de kan dricka och sedan själva skvätta över sitt huvud.
Oj, nu sätter ”orkestern” igång! Här är verkligen fullt ös! På britsarna bakom mej visar sej sitta ett helt gäng tabla-spelare. Fullt med de vitklädda männen med de rosa ansiktena som nu samlas runt våra säten. De sjunger, klappar händer och stampar takten så vagnen nästan lyfter.
Alla ser saligt lyckliga och glada ut! En försångare sjunger ur en bok; högt, högt. Öronbedövande högt ljud överallt! Tempot och takten ökar ytterligare! Det blir en nästan hektisk stämning! Försångaren är nästan som i trans…! Alla sjunger o klappar i händerna! Kvinnorna har fullt med vackra henna-målningar på sina händer.
Nu börjar försångaren dansa! Runt, Runt! Det kommer fler vit-klädda män till vår vagn och alla stämmer in i sången. Ett par farbröder är extra ivriga… Nu kommer vattnet skvättande igen… De trummar och sjunger nästan som i extas… Några barn gråter, men det hörs knappt genom den höga sången. Farbröderna i gången gungar nu taktfast med underkroppen…
Mitt i allt detta kommer konduktören och vill se biljetterna. Han tecken-frågar mej diskret om allt är ok? Ok!
Här finns ingen liten chai-wallah och förresten hade han inte kunnat komma fram. Istället har de en egen chai-tunna som de nu går runt med. Ny sång, alla gör rörelser till eller dansar. Alla tycks kunna alla sångerna. Tågets eget dunk o visslande hörs inte. Vissa är helt röda i munnen efter att ha tuggat pan. Allt känns nästan lite hysteriskt…
Nu dunkas det taktfast i väggarna också. Och nu är det en talkör som alla stämmer in i, och som sen fortsätter till en ny sång. Skulle vilja ta ett foto men vet inte om det kanske är opassande. Tempot ökar ytterligare…
Den vackra utsikten utanför tågfönstret har jag alldeles glömt bort för skådespelet inne i vagnen. Men här är stora slätter och åkrar. Överallt folk som håller på och skördar. De skär av för hand med en skära och buntar sen ihop. Herdar med stora fårhjordar. Lite mulet och det känns svalare.
Allt är väldigt grönt! Kunde nästan varit svensk åkerbygd om försommaren, men så ser jag kvinnorna i sina saris med vattenkrukor på huvudena och flyttas snabbt tillbaka till Indien igen. Stora partier med torr, sprucken röd jord. En flod med badande, stora vattenbufflar…
Försångaren är nu helt svettig i ansiktet, så han tar en kort paus. Då hörs återigen kvinnornas och barnens prat o skratt. Många kvinnor har på sej sina allra finaste sari, tror jag, för de är mycket vackra! Nu är sången igång igen.
Jag kunde inte hålla mej längre utan frågade kvinnan jag pratat med förut om hon trodde jag kunde få ta ett kort. Javisst, sa hon och frågade några andra kvinnor som då också ställde upp sej och gärna ville vara med på kort.
De frågade om jag ville vara med och dansa. Ville inte först, men blev liksom framhejad. Alla tittade, klappade och trängdes för att få se, så jag svängde på höfterna, lite så som jag såg att de gjort tidigare. Helt plötsligt stod jag i centrum och blev huvudattraktionen!
Jag satte mej lite diskret och det lugna ner sej lite.
Min lilla trumma har äntligen kommit till användning, förresten… Så många gånger som jag fått snytingar av den, där den dinglar på min ryggsäck. Senast när jag snubblade i trapporna över spåren när jag gick till tåget i morse och – fick återigen en smäll i pannan. Så många gånger som jag ångrat att jag köpte den i Kerala. Nu är den i vart fall med i ”tågorkestern” och trummas på för fullt!
Klockan är nu 12.30 och alla har lite paus från sångerna. Många passar på att äta lite igen. Undrar hur det går för farbrorn med sin jättestora pan, som han såg ut att ha haft i flera timmar. Han tuggade runt, runt på den med stängd mun och kunde varken prata eller sjunga. Han bara pekade och gestikulerade på sin mun när någon tilltalade honom.
Landskapet utanför fönstret har förändrats igen. Gul sand, gult tegel, kameler, ser mer torrt och flackt ut, stora fårahjordar…
Hela gänget börjar nu förbereda sej inför att vi börjar närma oss Jaipur. De har mycket pinaler att plocka ihop! Nu knyter de ner alla flaggorna i taket. Kan tänka mej att här var liv i luckan i natt…
Alla kom av tåget i Jaipur och så även jag.
Gick och hämtade min tvätt vid Temple Junction. En liten mager och tandlös farbror som verkade ha järnkoll i röran av alla klädbylten.
Han strök kläderna med ett gammalt järnstrykjärn som var fyllt med gödande kol.
Har nog aldrig haft en så välstruken t-shirt!
det här var det andra och sista av två inlägg av gästbloggaren Eva Dahren. Det förra inlägget från en tågresa i Kerala kan du läsa här!
Sugen på att läsa mer om indiska tågresor. Ordinarie tågbloggaren Per J Anderssons reportagebok Ta tåget innehåller två långa kapitel om indiska tågresor. Beställ Ta tåget-boken här! Vagabond har dessutom gett ut flera specialtidningar om tågresor i världen, som du kan beställa här!