Här är förordet till min senaste bok, Tankar för dagen – manual för nyfikna resenärer (Ordfront förlag 2022):
Jag älskar att om och om igen få bege mig ut i det okända som resereporter, korsa gränser, vandra genom främmande landskap, bli förvirrad för en stund, få mina käpphästar utbytta, gå vilse i myllrande städer och möta människor jag annars aldrig skulle ha mött.
I dagens värld är det möjligt att resa nästan vart som helst. Världen ligger öppen. Men inte för alla. Korsandet av nationsgränser förutsätter att du äger ett mäktigt pass. De flesta europeiska pass är det och ger därmed fri passage till de flesta av jordens länder. Kommer du däremot från ett land i Mellanöstern eller Afrika är risken stor att du nekas inresa.
Så att fritt förflytta sig geografiskt betraktas tyvärr inte som en mänsklig rättighet. Det är på grund av idén om avgränsade nationella gemenskaper fortfarande en kosmopolitisk dröm. En lyx förvägrad dem som på grund av etnicitet och nationalitet automatiskt misstänks för att söka politisk asyl eller utgöra en säkerhetsrisk.
Om den insikten och mitt privilegium skriver jag längre fram i den här boken.
Det fria resandet förutsätter förstås också att man har tillräckligt med resurser. Men ingenting kan stoppa människan från att drömma. Har man inte råd, tid eller frihet så reser man i tanken. Längtan att få besöka en plats bortom skogen eller bergen, på andra sidan floden eller havet, är universell och har funnits i alla tider. För några förblev den en tanke. För andra realiserades den i en utflykt bara några mil bort. Till närmaste stad. Till den årliga höstmarknaden.
Men med stigande välstånd har allt fler kunnat förverkliga drömmen om att ta sig lite längre bort. I mitten av 1800-talet innebar tåget en revolution för det folkliga resandet. Plötsligt kunde arbetare från norra England för en rimlig peng besöka huvudstaden för att gå på sightseeing, en aktivitet som dittills varit reserverad för de rika. I mitten av 1900-talet var det charterbolagen som öppnade världen för bredare folklager. Och lite senare fyllde Interrailkortet och lågprisflyget samma utjämnande funktion.
Först ut att resa lite längre bort var vi som bor i de tidigindustrialiserade länderna i Europa och Nordamerika. De senaste decennierna har vi fått sällskap av framförallt den växande asiatiska medelklassen. Den enskilt största förklaringen till att resandet de senaste åren ökat snabbare än tidigare är att dagens internationella turister inte längre alltid är vithyade. När jag tågluffade med barnen sommaren 2018 såg jag med egna ögon vad statistiken slagit fast: på hotspots som Budapests klassiska kaféer, Venedigs gränder och schweiziska alptoppar kom en stor del av turisterna jag trängdes med från Sydkorea, Kina, Taiwan, Indien och länderna vid Persiska viken.
Summa summarum är att antalet resenärer som korsar en gräns på en semesterresa ökade från tjugofem miljoner 1950 till nästan en och en halv miljard 2019. Lägger vi till alla som semestrar inom det egna landet får vi sexfaldiga det talet. Minst. Tvärtemot vad många tror turistar en förkrossande majoritet i sitt närområde. Om du besöker Kinas och Indiens största turistdestinationer – Hainans och Goas stränder, sockertoppsbergen i Guilin och Keralas Backwater – eller för den delen svenska fjällen och Gotland, Österlen – blir du snart varse att 90 procent av turisterna är inhemska.
2020 drabbades världen av pandemin som ännu två år senare inte är helt över. Vad hände med det internationella resandet? Enligt FN:s Världsturistorganisation minskade det bara under det första året med 74 procent. Eller annorlunda uttryckt: Vi gjorde en miljard färre utlandsresor 2020 jämfört med året före. Uttryckt i ekonomiska termer: de globala turistinkomsterna minskade med 13 trillioner kronor, alltså 13 000 000 000 000 000 000 (eller tretton miljarders miljarder kronor).
Eftersom nästan tio procent av världens alla jobb har en koppling till turismen förlorade därför drygt hundra miljoner människor världen runt alla eller delar av sina jobbinkomster. De flesta av dem arbetade i små och medelstora turistföretag, ofta familjeägda, ofta i länder som saknar de trygghetssystem vi är vana vid. Resultat: ökad världsfattigdom.
Mellan millennieskiftet och pandemiutbrottet var den ovanligt snabba ökningen av turismen en viktig orsak till att fattigdomen i världen minskade fortare än tidigare.
Å andra sidan gjorde människor världen runt ännu fler resor inom det egna landet. Staycation, eller hemester, som tidigare beskrivits som en trend bland de mest klimatmedvetna, men som också har varit det enda möjliga för låginkomsttagare, blev på grund av reserestriktionerna en nödvändighet för alla.
Frågan är om lusten att upptäcka platser på närmare håll kommer att bestå även sedan pandemin upphört. Kanske fick vi svenskar, ett av världens mest utlandsresande folk, syn på skönheten i vår hembygd? Lärde oss att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Hur pandemin har påverkat resenärens psyke och hur resandet kommer att se ut i framtiden spekulerar jag kring i bokens allra sista text.
Jag är ju själv en notorisk resenär. En återfallsförbrytare. Sedan mer än tre decennier tillbaka är det dessutom mitt jobb att berätta om fjärran platser, om världen som jag uppfattar den och om de tankar om existensen som väcks av förflyttningar mellan olika kulturer och korsandet av gränser.
Ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med. När jag precis kommit fram till en för mig okänd plats händer det att jag undrar vad jag har där att göra. Regelbundet längtar jag också hem till nära och kära som bara undantagsvis kan följa med. Och så bekymrar jag mig mer och mer för resans klimatavtryck. Då försvarar jag mig mot mina egna kritiska tankar med att jag, faktiskt, inte äger en bil, utan istället går, cyklar och åker kollektivt praktiskt taget vart jag än ska och att jag så ofta det är möjligt väljer bort flyget och tar tåget ut i världen. Om resenärens ansvar för klimatförändringarna – och det faktum att den uppkopplade hemmasittaren knappast är någon miljöhjälte – funderar jag kring i texter längre fram.
Men till syvende och sist: Jag älskar att om och om igen få bege mig ut i det okända som resereporter, korsa gränser, vandra genom främmande landskap, bli förvirrad för en stund, få mina käpphästar utbytta, gå vilse i myllrande städer och möta människor jag annars aldrig skulle ha mött.
De flesta av den här bokens texter har sänts i Sveriges Radio P1:s program Tankar för dagen, varifrån titeln är lånad. Andra har kunnat höras som essäer under vinjetten Obs i programmet P1 Kultur. Ytterligare andra har synts i Stockholms Stadsteaters nättidskrift Teatersalongen, Handelsbankens kundtidning Conversations, Dagens Nyheter och Vagabond, resetidningen som jag var med och grundade våren 1987.
Redo? Då ger vi oss av.
Här är några goda råd på vägen: stäng av mobilen, testa att resa ensam, färdas på marken så ofta som möjligt och skaffa dig minst en ny vän där ute.
Bon voyage!
Sugen på att läsa världen sedd ur en resenärs perspektiv under tio åren mellan 2011 och 2021. Beställ boken här!