Vanligare i litteraturen har ändå varit att använda sig av mötet i kupén för intriger. Dessa inneslutna framrusande rum som ju är som gjorda för dramatiska kammardraman där allt kan hända. Varför inte ett mord?
Det här är en förlängd version av min prata – men minus intervjun med den fantastiska litteraturvetaren Åsa Arping – i fjärde avsnittet av fjärde säsongen av Räls i Sveriges Radio P1. Lyssna på avsnittet här!
Det finns en målning som hänger på National Gallery i London och föreställer ett tåg som rusar fram på en bro över en flod. Ett svart ånglok som skjuter ut ur den regndrypande dimman som om det vore en kanonkula. Känslan man får när man står där och tittar är att ”Här går det minsann undan!”. Men också ”Går det kanske inte lite väl fort?”.
Det var den brittiske konstnären William Turner som målade tavlan 1844 när järnvägen var det senaste, modernaste och framförallt snabbaste som fanns. Vid den här tiden var det många som jämförde känslan av att åka tåg just med att bli utskjuten ur en kanon – eller med att flyga. Tåget åkte ju till skillnad från hästskjutsen på en upphöjd banvall och på broar högt över dalar, något som gav 1800-talsmänniskan en känsla av en snudd på utomvärldslig reseupplevelse.
Det är inte vilket tåg som helst i Turners tavla. Det är det tidiga morgontåget från London som korsar Themsen på sin väg västerut. Målningen fick heta Rain, steam and speed: The Great Western Railway och sågs en hyllning till den nya teknologin. Men samtidigt också en kritik av den gryende industrialismen och den nya skyndsamheten.
För på floden som flyter under bron ligger en liten båt och guppar fridfullt, och vid flodstranden står några lantarbetare helt stilla. Och mellan skenorna uppe på bron springer en suddigt målad hare för att rädda sig från det häftigt accelererande tåget.
Med lite fantasi hör man ånglokets vissla, det ljud som enligt den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson symboliserade hela det omvälvande 1800-talet.
Många klappade förtjust i händerna inför det nya och effektiva sättet att resa i vagnar med stålhjul mot stålräls. Men förstås inte alla. Tåget gjorde ju entré under den period som vi senare skulle klassa som romantiken. Många var de poeter och konstnärer som såg järnvägen som ett ovälkommet intrång i den besjälade naturen. Naturromantikern William Wordsworth diktade: ”Finns det inget hörn av Englands jord fredat/från intrång”. Kritiken kom också från de aristokratiska jordägarna. I England såg de hur sädesfält, parker och rävgryt hotades. En vanlig åsikt var att den nya tekniken vanhelgade naturen.
På andra sidan Atlanten fanns en mer optimistisk syn på det nya sättet att resa. Järnvägen kunde ju förflytta människan in i den vidsträckta vildmarken med alla sina, som man sa då, sovande energier. Eller som vi skulle säga idag: outnyttjade naturresurser. Det är ingen slump att långdistanståget mellan Chicago och Seattle döptes till The Empire Builder.
Fast den uppodling av vildmarken som väntade skrämde de amerikaner som var mindre framstegsrusiga. Som den amerikanske konstnären Andrew Melrose som 1865 målade tavlan Westward the star of Empire Takes its way, Near Council Bluffs. I den skär järnvägen genom ett landskap som på ena sidan rälsen utgörs av oförstörd urskog och på andra sidan uppodlade åkrar.
Men det landskap som människan skapat är inte någon pastoral och naturromantisk idyll. Snarare skövlat och livlöst.
Precis som William Turner reflekterade den danske sagoförfattaren H C Andersen kring snabbheten. I sin dagbok från 1840 skriver han om sin allra första tågresa som gick mellan de tyska städerna Magdeburg och Leipzig. Han var mäkta fascinerad. Jag ser honom framför mig där han sitter i sin förstaklasskupé med röda plyschdynor och antecknar att loket liknar en liggande raket, ångutsläppet låter som en stönande demon och tågvisslans tjut minner om en gris på väg till slakt.
Och jo, även H C Andersen tyckte att det kändes som man ombord på tåget flög fram. I sin anteckningsbok skrev han att han kände sig som en flyttfågel.
Men alla var inte lika skrämda av farten. I den amerikanske landskapsmålaren George Inness’ Lackawanna Valley från 1855 råder harmoni mellan tåget och naturen.
I tavlan som hänger på National Gallery of Art i Washington DC ser man loket som makligt tuffar fram i ett prydligt uppodlat kulturlandskap med skogspartier och ett kyrktorn, mot en fond av blånande berg. Det lustiga är att banvallen med rälsen knappt är synlig, den smälter liksom ihop med de gröna ängarna. Som betraktare får jag intrycket av att så fort tåget tuffat ut ur bilden så är landskapet det lämnat bakom sig lika orört som naturromantikerna önskade att det skulle få förbli. Kanske kan man se George Inness tavla som en tidig form av green washing?
Man kan hursomhelst lugnt säga att järnvägen, 1800-talets stora infrastrukturella nyhet, möttes med blandade känslor.
Precis som den nordamerikanska järnvägsutbyggnaden handlade också den svenska om att exploatera outnyttjade naturresurser och ruska liv i glesbygden. Vad det innebar för de som redan bodde där skrev Sara Lidman om i romanserien Jernbanesviten.
I fem böcker får vi vara med när norra stambanan byggs genom Västerbotten. Vi får möta småbrukaren Didrik Mårtensson som ser projektet som ett sätt att bryta byns isolering. Järnvägsbygget, som förstås dirigeras från Stockholm, skildras som ett uttryck för kolonialism, där erövrarna använder sig av bygdens son för att röja väg för industrisamhället.
Men så anklagas småbrukaren, de maktfullkomliga herrarnas nyttiga idiot, för förskingring, döms och skickas iväg som fånge ombord på ett av de första tåg som trafikerar banan. En sådan paradox! Den järnväg som skulle bryta bondens isolering ledde för hans egen del istället till raka motsatsen.L
Vanligare i litteraturen har ändå varit att använda sig av mötet i kupén för intriger. Dessa inneslutna framrusande rum som ju är som gjorda för dramatiska kammardraman där allt kan hända. Varför inte ett mord?
Som i Agatha Christies klassiska pusseldeckare Mordet på Orientexpressen, 4.50 från Paddington och Mysteriet på blå tåget. Eller i Patricia Highsmiths Främlingar på ett tåg som Alfred Hitchcock gjorde en blodisande filmklassiker av.
Tågdeckaren föddes i känslan av instängdheten som uppstod i och med att det länge saknades en sammanbindande korridor i tågets färdriktning. In och ur kupén kom man bara genom en dörr direkt mot perrongen och då förstås bara när tåget stod still. Under färd rådde inne i kupén vilade ett latent hot. Någon av medpassagerarna kunde ju vara en mördare.
Tidningen The Globe skrev i mitten av 1800-talet:
”De högsta rop drunknar i bullret från de snabbt rullande hjulen, och mord eller värre brott än så kan pågå till ackompanjemang av ett tåg som flyger iväg med sextio miles i timmen. När det stannar i vederbörlig ordning, och inte förrän då, kan konduktören finna en andraklasskupé förvandlad till ett slakthus. Vi överdriver inte.”
Så hände det på riktigt.
1861 kunde man läsa i de franska tidningarna om ett tåg som ankommit till Paris. Alla passagerare hade lämnat sina kupéer genom direktdörrarna till perrongen, men en dörr förblev stängd. En järnvägstjänsteman öppnade dörren, sträckte in handen, drog tillbaka den och stirrade förskräckt på sina fingrar. Blod! Där inne i kupélampans fladdrande sken låg ett lik i en blodpöl. Fallet fick stor uppmärksamhet i pressen. I Paris, rapporterade en tidning, kände man en ”olustig känsla över tanken på med vilken enorm lätthet brottet tycks ha förövats”.
Mordet på det franska tåget blev snart föremål för satirer och debatter. Le Figaro skrev att miljonärer nu ses resa i tredje klass öppna salonger för att slippa andra- och förstaklasskupéernas isolering. Andra reste i sällskap av sina kammartjänare, sin kusk eller kokerska. Och de som inte har råd med det, skrev tidningarna, får ”utstå svår oro”.
Tre år senare skedde ett liknande kupémord i England och tidningen The Punch publicerade en rad karikatyrer på temat ömsesidig misstro mellan förstaklassresenärer. Brittiska underhuset kände sig tvungna att reagera 0och beställde en rapport om säkerhet på tågen, där det konstaterades att ”det har utbrutit panik bland tågpassagerarna”.
Inte så konstigt att författare som Agatha Christie så småningom började använda sig av tåg som scen för sina mordhistorier.L
Men det är inte bara mord som begås på tåg. Plötslig och oförutsedd vänskap eller kärlek kan också uppstå mellan resenärer från olika samhällsklasser.
Som i Richard Linklaters tågromantiska Bara en natt från 1995. I filmen möter franska Céline amerikanske Jesse på tåget mellan Budapest och Wien. De har olika slutdestinationer och skulle egentligen aldrig ha mötts. Men nu får de kontakt eftersom de sitter i samma kupé, upplever samma saker och läser snarlika böcker. Skäl så goda som några andra till att inleda en konversation, som leder till ett gemensamt besök i restaurangvagnen. Där övertalar Jesse Céline att kliva av med honom i Wien.
Under den kommande kvällen och natten utforskar de varandra genom en idérik och intensiv dialog. De åker spårvagn runt Ringstrasse, de kysser varandra i en gondol i pariserhjulet på nöjesfältet Prater och de vandrar tätt intill varandra i den sammetsmjuka sommarnatten. När morgonen gryr skiljs de åt på perrongen. Då ångrar de sitt tidigare beslut att aldrig mer återses. Hastigt bestämmer de sig för att ses igen på Wien Westbahnhofs perrong nummer 9 klockan 6 på kvällen om prick om 6 månader.
Tåget som scen för det oväntade mötet funkar fortfarande. Den finländska konstnären och författaren Rosa Liksom skildrar i sin roman Kupé nr 6 från 2011 en arkitektstuderande ung kvinna som hoppar på Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator i Mongoliet där hon ska studera grottmålningar. Hon får dela sovkupé med en vodkapimplande rysk buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mannen hårresande historier om sitt liv och sitt hemland.
I Juho Kousmanens filmatisering som kom ifjol är de istället på väg från Moskva norrut mot Murmansk, där den unga kvinnan ska studera Vita havets hällristningar och mannen jobba i en gruva.
Allt är grått, glåmigt, förfallet och fult. Inne i tåget råder fuktig, tobaksdoftande trängsel. På fönsterrutorna syns krispiga iskristaller. Och restaurangvagnen har slut på det mesta förutom typ vodka och … få se nu, jo saltgurka. Tack vare den mellanmänskliga värme som utvecklas blir det ändå feelgood. Rysk feelgood!
Framförallt handlar Richard Linklaters film Bara en natt, precis som Rosa Liksoms Kupé nr 6 om den livsbejakande nyfikenhet som kan uppstå mellan extremt omaka resenärer i en delad kupé.
Det här är en längre version av den essä som jag läser i senaste avsnittet av sommarradioserien Räls i Sveriges radio P1, producerad av Pernilla Ståhl, skriven och uppläst av av mig och mixad och ljuddesignad av Johan Chandorkar. Hör det här och de andra avsnitten i SR-appen eller på Sveriges radio webb.